"Hittebarnet"
Av August Blanche
Regi: Bonny Hermansson
Kostymer: Noomi Hermansson
I rollerna: Thore Wretman, Line Saanum, Nicklas Leander, Eriqa Hermén, Erik Jonsson, Ralph Stappe, Annkie Foleby, Amanda Wassberger, Noomi Hermansson
Utescen bakom Café Columbia, Kisa
Det handlar om en gammal god tid som aldrig har funnits och som därför kan framställas i ett milt och rart skimmer. Pjäserna är sentimentala och godmodiga. Människorna är lögnaktiga, men i grunden goda. Replikerna är rappa och skämten är enkla och var på Blanches tid kanske överraskande, men i dag har det blivit en genre. En del av charmen är att kvickheterna och fyndigheterna är tryggt förutsebara som SJ:s tågtrafik.
August Blanches pjäser har i våra dagar blivit favoriter hos amatörteatergrupperna. Det är lättsamma spel. En historia ska berättas. Observera att det inte är en berättelse i vanlig mening utan just en historia typ rolig historia. Man kan inte tala om att pjäserna ska tolkas. Historien ska berättas tydligt så att skämten klingar ut. Rollistan fylls av typer snarare än karaktärer; den gamle ungkarlen, konstnären med basker, det barska hembiträdet med ett hjärta av guld och så vidare. På så sätt fungerar de lättare för amatörskådespelare.
"Hittebarnet" börjar med att ett gulligt barn hittas på den gamle ungkarlens säng. Hur har det kommit dit, och vilka är föräldrarna? Och nu blir det väggspel av förvecklingar och missförstånd. Och när det lyckliga slutet kommer efter en knapp timme är ingen förvånad.
Scenografin är det som behövs. I fonden en vägg med tre dörrar och en lucka. Där springs det ut och in, som det ska i komedier. Det blir ett lustspel med betoningen på första stavelsen. Lust som i lustig och lustfylld. En blandning av inövade och helt omedvetna lustigheter. Men är det något som särskilt laddar den här föreställningen är det lusten att spela teater.
Skådespelarna kämpar på med sina roller och ambitioner. När någon ska vara full är han så haltande dyngrak att det måste ha gått åt en tankbil "toddar", som groggarna hette på Blanches tid.
Men det är ett lustspel, och då är huvudsaken att man skrattar. Åt vad är mindre viktigt, men skrattas ska det när det spelas pilsnerfilmsteater. Och det gör man efter kämpainsatsen den sköna sommarkvällen i ett osedvanligt idylliskt Kisa jag ser pjäsen.
Återstående föreställningar 9 och 11 juli