Alltså det kitt som binder samman ett samhälle, nämligen tillit. Vi litar på varandra och att vi inte luras, att vi är den vi säger att vi är och så vidare. Inget rättssystem i världen kan ersätta tillit.
Det är brottet mot löftesinstitutionen som också är det mest problematiska med wallraffande journalistik. Det är därför man bara i yttersta nödfall ska ta till metoden.Anna Odells konstprojekt ligger nära wallraffande journalistik. Tyvärr har det inte lett till en stor diskussion om psykvården, det hade jag velat.
Å andra sidan, måste jag erkänna, så beundrar jag hennes mod och uthållighet. Det är tufft gjort alltihop, det är det. (Märk väl, jag uttalar mig inte om själva konstverket, eftersom jag inte sett det.)
Men att luras så som hon gjorde, det tycker jag alltså var omoraliskt och inte viktigt nog för att försvara omoraliskt beteende.
Men snälla, rara nån, polisanmälan och rättegång med advokatkostnader, domare, nämndemän, polisutredning. . . det är att skjuta mygg med elefantbössa. Perspektivlöst och onödigt. En rejäl debatt är bättre än onödiga rättegångar.
Lite ironiskt är det också att den på S:t Görans psykmottagning som blev mest ilsk var dåvarande överläkaren där, David Eberhard, som lever på att skriva böcker och föreläsa om svenskarna som överkänsliga för just "kränkningar".
Jag håller med Björn Wiman på Expressen som skriver: "Hade den lättkränkte Eberhard valt att inte springa till polisen hade saken stannat där den hör hemma: i den offentliga debatten."