Thåström tar över direkt. Han hänger på mikrofonstativet, i en vinkel som får mig att tro att han kan ramla ut när som helst. Ut till publiken. Som älskar honom. Kanske är Thåström som artist större nu än någonsin. Hans gamla fans släpper honom inte, och det kommer nya. Jag såg dem längst fram i går.

Den massiva ljudbilden och energin som går igenom allt ger mig sköna rysningar. Låtarna är inte nya, men konserten känns jämnare än förra årets upplaga. I "Släpp aldrig in dom" brakar det loss fullständigt. Det är en sådan urladdning att efteråt står Thåström kvar och håller i micken en stund. Jubel. Och han står där, smått andlös. Så gör han faktiskt flera gånger. Det finns en fascinerande bredd i hela Thåströms karriär som lätt avspeglar sig på scenen, med den låtskatt han besitter. Nu finns också en säkerhet som är otroligt tydlig. Han gör ännu mer som han vill.

"Varsågoda!", säger Thåström efter den utlämnande "Främling över allt". Det är bara att tacka och ta emot.

Han river fram munspelet i "Ingen sjunger blues ?" och tillsammans med det grymt tajta bandet varierar han det lugna, stämningsfulla med de råa, markerade explosionerna tills det flyter ihop i en beundransvärd harmoni. Det som Thåström gör är han på något sätt alltid ensam om. Han är vår största rockstjärna, som har börjat sammanfatta sitt liv i låtarna. Det blir effektfullt mörkt efter "Rock?n?roll? e? död". Sedan kommer "Kort biografi ?" och det är så starkt så det dånar. Stämningskänslan håller i sig hela spelningen. Det blir allsång i "FanFanFan". Thåström tackar lågmält och går ut.

Mörkt igen. Ganska länge. Några ur publiken bestämmer sig för att gå. Då händer det som alla kommer att prata om. Thåström kommer in och tar på sig rollen som konferencier:

"Sveriges nu enda levande geni ? Bruno K. Öijer."

Det var nog inte alla som visste att en av Thåströms stora inspiratörer, Linköpingssonen och poeten, var inbjuden. De är nästan lika. Han är den ende som kan krumbukta sig som Thåström (eller är det tvärtom?). Han läser både med och utan musik De gör ett långt nummer tillsammans där Thåström slår takten bakom Öijer. Det blir ruskigt kraftfullt. Och värt allt.