När Hästpojken följde upp sitt hyllade debutalbum "Caligula" med "Från där jag ropar" visade de att radiohitarna från första skivan inte var en lyckträff. När de spelar live är det tydligt att de tar sin uppgift på allvar, att låtarna betyder lika mycket för dem som för de unga fans som står längst fram. Jag tror det är det som är Hästpojkens styrka.

De framför sitt material på ett så övertygande sätt att man inte kan undgå att bli berörd. "Katarina är ett hål" svider i hjärtat på ett bitterljuvt sätt och när publiken sjunger med i "Gitarrer & bas, trummor och hat" blir jag faktiskt lite sentimental.

Senaste skivan är av det vemodiga slaget. Därför blir det en skön kontrast när de varvar med låtar från den mer punkiga debuten. Det är då det verkligen blixtrar till, och när Hästpojken spelar den ösiga "Shane McGowan" är jag verkligen glad över att jag inte stannade hemma och kollade på OS på torsdagskvällen.

Vare sig Hästpojken spelar vemodspop eller glorifierar ett alkoholiserat vrak till rocksångare, så balanserar de hela tiden på gränsen till något som skulle kunna bli patetiskt och pubertalt. Men de gör det på ett så entusiastiskt sätt att jag helt glömmer alla såna invändningar. Istället önskar jag att jag var sjutton år igen.