Grebo! För en stor del av världen säger det ingenting. Men där hölls en riktigt varm festival i lördags. Vädret under kvällen var förvisso helt åt skogen. Konstant hällregn och minst sagt svalkande. Fast inombords, där värmer det fortfarande. God stämning och blandade artister, alla med en mer eller mindre krystad koppling till bygden. Mycket går i vistraditionens tecken. Ett sådant är Finn Zetterholm, en levande legend med sin repertoar som spänner från finstämt till sånger där könsorden haglar. Mellan låtarna bjuder han på episoder från sin karriär, om hur hans och Bengt Sändhs låtar censurerades. När Rullan går kommer som beställning river han av den helt ogenerat, och publiken gör honom minsann uppmärksam på att han missar en vers.

Den här sången kommer från den enda av mina skivor som sålt i några större mängder, säger han.

Något helt annat blir det när Carolina Wallin Pérez kommer in på scenen. Hennes smått fantastiska Kent-tolkningar vittnar om stor kärlek till bandet. Det jag gillar är att hon får låtar som Pärlor och Celsius - ikoner inom svensk pop - att inte låta särskilt Kent. En svår uppgift om man nu ska ge sig på att tolka musik som många anser fulländad.

Artikelbild

Publiken (totalt cirka 2 500) är åldersblandad med viss övervikt runt 30-40 år. Arrangemanget är välordnat och förtjänar fyra C, men får sig en ordentlig prövning med regnet. Barnfamiljerna klarar av naturliga skäl inte väderomslaget. Alltsammans glider från visfestival-känsla mot ett skitigt och lerigt Hultsfred. Och från scenen fixar Carl-Johan Vallgren (med Jens Back på klaviatur!) sina egna effekter när han då och då slänger konfetti över sig. Hans intensiva uttryck lämnar knappast någon oberörd även om jag blir besviken på mellansnacken, i synnerhet då han allt för länge gör sig ståupplustig över dåliga Norgevitsar.

För min del är det Staffan Hellstrand som levererar den största upplevelsen. Han visar var skåpet ska stå efter Vallgren. Snabbt tempo, starka mellansnack och grymme bra låtval. Så tystnar bandet och Hellstrand sjunger Dan Anderssons Spelmannen ensam på scenen. Med jubel som följd.

Det är tungt för Docenterna att komma efter honom. Sveriges bästa liveband gör sin grej. Det blir både gamla favoriter som Varma öl och kalla element, Solglasögon och outgivet material. Och det gör inget att Docenterna kan bättre. För den här kvällen står Grebo i centrum. Grebo! Av alla ställen.