Det fanns egentligen inte mycket mer att säga. Inte så många mer känslor att förmedla. När en 26 årig man tryckte in allt han kunde på sin första skiva och lät den explodera ut över sin publik var det inte mycket som talade för att hans livslängd som artist skulle bli lång.

När sen hans andra skiva var en svalare upprepning av den första då kraxade olyckskorparna i sin skog. Men nu står vi här elva år senare med en generation som vuxit upp tillsammans med hans sånger, skapat sitt liv till ljudet av hans melodier och de älskar honom fortfarande. Kärleken är obegränsad och besvarad. Och det är det absolut ingen som vill riva denna vackra dröm, ingen vill se honom dala - Håkan Hellström.

Den här kvällen är han och hans band är på rätt ställe hela tiden. Trots att de ska fylla ut en hel ishall vågar de vara dynamiska och har inte fastnat i arenarockens stela kostym. Det är eufori och allsång i låtar som En vän med en bil och Ramlar, dansant i Clubland och andlöst vackert i Jag vet vilken dy hon varit i.

Låtvalet är knappast överraskande men effektivt och väl tajmat. Det är torsdagsfest i chokladhallen. Popfest med en svensk romantiker. Och när Lasse Winnerbäck dyker upp och sjunger i extranumren då förstår ni hur detta slutar? Jo, ni skulle varit där.

Läs hela recensionen i fredagens Corren.

24Corren Play Håkan Hellström - Kom igen Lena

24Corren Play Håkan Hellström - Dom där kommer jag ifrån

24Corren Play Håkan Hellström - Tro och tvivel