Publiken står upp och dansar och pantertanterna på scenen är så goa och glada att jag får lust att hoppa upp till dem och ge dem varsin björnkram.

Men så njuter verkligen jag av att se artister med mångårig scenvana, slipade av otaliga folkparksuppträdanden och tv-shower. Man känner igen alla manér och minsta rörelse, det är ganska fantastiskt att de tre folkkära sångerskorna står där på riktigt. Deras makalösa mikrofonteknik är ett kapitel för sig. Inga myggor här inte!

Ann-Louise har den finaste rösten och full kontroll på vad hon gör. Siwan har sitt jävlaranammma och de bästa låtarna och Lill-Babs är bäst på att... tja, att vara Lill-Babs. Det spelar ingen roll att hon gör oblyg reklam för sitt café i Järvsö, eller sjunger ett rockmedley som för tankarna till en blöt karaokekväll, jag smälter ändå för hennes väloljade charm och starka scennärvaro. Hon är den hon är!

Showen växer sig efter hand, men tar onödiga omvägar till det lyckliga slutet. Inramningen, att berätta Radio Nords historia, känns krystad. Jan Kotschack, son till Radio Nords direktör Jack, inleder varje avdelning med knastertorrt snack om radiostationen, spelar upp reklamjinglar från tidigt 60-tal och gör reklam för sin bok om den här epoken och det blir bara så gäääääspigt.

Och när väl schlagerdrottningarna äntrar scenen väljer de delvis att sjunga sånger som inte alls har med epoken att göra. Ibland blir det bra, som när Ann- Louise gör ett potpurri på visor av Cornelis, Nils Ferlin och Olle Adolphson. Och Siwan får med sig publiken lätt som en plätt i allsång i "Flickor bak i bilen". Medan "Rip it up" i Lill-Babs version är lika långt från Little Richard som Järvsö är från Georgia, USA.

Efter paus bjuder Ann-Louise på ett skickligt men också malplacerat nummer från 80-talet, där hon imiterar Birgit Nilsson, Lena Nyman och Siv Erichs (!). Publiken gnäggar lätt, men jag börjar titta på klockan.

Till sist kommer ändå det som alla har väntat på, ett förlösande utdraget medley på damernas hits, jag hinner räkna till 20 låtar innan jag ger upp. Då, men först då, börjar showen riktigt leva och Benneth Fagerlunds trio ger sångerskorna skönt understöd.

Ann-Louise trycker in refrängen på 60-talshiten "Arrividerci Franz" i denna hitkavalkad och det gör mig mild till sinnet. Det är en klämmig bit, det har jag alltid tyckt.

Jag ser och hör gärna dessa kaxiga, roliga, sköna damer igen. Men då med en tuffare regissör/producent vid rodret. (Om de nu går att styra?)

Radio Nord vill jag däremot aldrig mer höra ett endaste ord om.