En av kvällens huvudpersoner hördes inte på scenen men lyssnade däremot uppmärksamt när stipendieutdelaren Cecilia Rydinger Alin berättade om juryns motivering.

Årets Crusellstipendiat Marie Rosenmir vände sig om till så att Folke Örn kunde signera kartongchecken mot hennes rygg. Marie Rosenmir framträdde inte, utan det var den holländske dirigenten Gerald Oskamp som ledde Östgöta Blåsarsymfoniker genom ett så kallat klassiskt program under Cruselldagen.

Frank Martins "Ballade för trombon och orkester" var höjdpunkten, omringad av Beethoven, Sibelius och Sjostakovitj.

Strax innan solisten Therese Hammarberg kom in släcktes alla lampor i salen och hon började spela i nästan fullkomligt mörker. Det dröjde inte länge innan ett blått, kallt ljus växte som fick hennes rosa klänning att synas och trombonen att glänsa.

Experimentet med ljussättningen fortsatte genom resten av programmet. Lite ogenomtänkt ibland, men vackert också tack vare de intressanta strukturerna i salen.

Balladen är en av Frank Martins mest omtyckta kompositioner och den ger rum åt ett ovanligt solo­instrument. Hammarbergs trombon gjorde musiken så betydelsemättad som det gick. Den svängde snabbt från starkt till svagt och hade en sammetslen ton som vibrerade av rörelse.

Östgöta Blåsarsymfoniker hade vid det laget funnit rollerna i harmonierna, efter en klangligt dov start med Beethovens "Ouvertyr" (op.72b) till operan "Fidelio". Oskamp var tydlig och uttrycksfull, men berättandet var onekligen något abrupt.

Beethovens "Septett", arrangerad av just Crusell, fick en optimistisk framtoning med mjuk, böljande dynamik. Den musiken skulle knappast kunna uppröra någon. Två satser ur Sjostakovitjs femte symfoni var rätt så spännande.

De blåste upp blanka bleckbubblor och tryckte ut tubamörker över det hotfulla rytmmönstret. Slagverk och en metalliskt ringande flygel bidrog till oväntad klangrikedom.