Ett dubbelt jubileum - symfoniorkestern 70 och Akademiska kören 40 år - motiverar naturligtvis en verklig satsning, och Vaughan Williams A Sea Symphony (för övrigt snudd på ytterligare ett jubileum; nästa år fyller det hundra år) är förvisso ett stort verk: gott och väl en timme långt, stor kör, två solister, och både orkester- och körsats har en krävande utformning.

Innerligt skön sopran

Walt Whitmans text speglar hans personliga panteism, hans intensiva inlevelse i naturen. Något är den släkt med den känsla som kom Harry Martinson att kalla en diktsamling "Passad"!

Gårdagens konsert, det ska oreserverat slås fast, innebar en stor framgång för alla medverkande. Det gäller Ann-Christin Hallgren, vars sopran hela tiden var vacker och i sista satsen innerligt skön, liksom Jesper Taubes mogna stämma - och hans fina känsla för textens lyriska kvaliteter. Den stora körens nyansrika och uttrycksfulla insats var imponerande.

Intensivt närvarande

Men framför allt måste Glenn Mossop apostroferas. På förhand fick vi veta att hans hjärta klappar särskilt för detta verk, och framförandet blev en bekräftelse på både förtrogenheten och kärleken. För det första: så övertygande sammanhållet, från bleckblåsarnas fanfarer som inleder första satsen till den mäktiga och mättade stämningen i sista satsens slutackord.

Naturligtvis var Mossop intensivt närvarande i varje ögonblick. Tredje satsen, scherzot, framstår för mig som ett härligt exempel på hur dirigentens koncentration och uttrycksvilja elekt-rifierade alla.

Per Olov Backman