Oratoriet "Den heliga natten" är en skatt i svensk kyrkomusik. För att förmedla Det Glada Budskapet har Rosenberg här bytt ut sin sedvanliga kärvhet mot ett lyriskt och bitvis folkligt tonfall, något som faktiskt gör hans musik än mer tidlös.

Klosterkyrkans akustik var som vanligt en av de medverkande, denna gång mest till fördel för helheten. Trots säkert föredömlig artikulation försvann de sjungna texternas tydlighet under valven, samtidigt som den vokala glansen - såväl körens som solisternas - exponerades.

De körvokaliser som inleder och avslutar verket lät magnifikt, brett och storslaget sjunget av körerna till den dramatiskt laddade orkestersatsen.

Där jag satt långt ner i helgedomen lät de balanserat och utmärkt tillsammans.

Den beledsagning som orkestern gav den högstämda recitationen var sagolikt vacker, här lyfte Marie-Louise Beckman fram det mystiska och den dallrande heligheten. Julevangeliets innehåll och formuleringar äger i sig själva en så oöverträffad skönhet att det kan vara vanskligt att ge sig på dem med ett annat uttrycksmedel.

Men det synnerligen lyckade samarbetet mellan Linköpings Symfoniorkester och körerna tillförde något värdefullt och resulterade i en klingande julkrubba som man tog del av med en barnslig förundran.

I sin Gloria visar sig Poulenc vara både en tillbedjare och en spelevink. Här tillkom fler instrument, mer innehåll och snabbare tempi som inte harmonierade lika självklart med den myckna efterklangen. Kanske fungerade det bättre när samma konsert framfördes i Linköpings S:t Hans på lördagen. Men musiken är fantastisk och med fler bottnar och infallsvinklar än i den vördnadsfulle Rosenbergs idyll.

Här ställdes också större krav på alla inblandade (även åhörarna) och trots ett oklanderligt utförande saknades kanske den riktigt monumentala och berörande resningen och färgsättningen.

GUNNAR EKERMO