"De båda frontfigurerna Ellen och Ellinor levererar också, fast på lite olika sätt. Ellinor är lite mer skolad och teknisk medan Ellen har en nerv och en berättarlust som verkligen når fram."
Finns det någon nu levande svensk artist som är mer kult än Kjell Höglund? Den excentriske norrlänningen har aldrig varit en bästsäljande stjärna. Nej, han har levt ett kringflackande liv runt om i Sverige och världen, men gav mellan 1971 och 2006 ut 14 album. För den breda massan är han kanske allra kändast för de lite lustiga låtarna "Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför" och "En stor stark", men för de inbitna är det nog det udda men magiska ordsnickeriet som ligger närmast hjärtat. Även om Kjell Höglund, som idag lever med demens, har slutat att turnera och spela in skivor så har intresset för honom och hans musik bara ökat – i Stockholm finns det till och med en återkommande klubb, "Kväll Höglund", tillägnad artisten.
Förra året kom dokumentären "När tåget lämnat perrongen" (som fortfarande finns på SVT Play!) som dels innehåller intervjuer med Kjell, men framför allt får vi möta musikerna Ellen Sundberg och Ellinor Brolin som berättar om sin egen resa med Kjells musik. Både Ellen och Ellinor har, oberoende av varandra, valt att föra vidare Kjell Höglunds musik genom att tolka den på skivor och på konserter. Ellinor fick till och med en pärm med outgivna låtar av Kjell som hon tolkade på skivan "Det tredje årtusendet". SVT-dokumentären blev så populär att Ellen Sundberg och Ellinor Brolin nu åker ut på en turné tillsammans och spelar sina tolkningar. Konserten i Linköping var andra stoppet på turnén och intresset har varit kolossalt även här. Jag har varit på min beskärda del av tisdags- och onsdagsspelningar i stan och jag kan meddela att jag sett rikskända artister spela inför ett dussintal personer. Men inte denna tisdag, nej det var lapp på luckan på Forumteatern denna ljumma aprilkväll.
Kjell Höglunds musik går som ett spjut mellan generationerna. I publiken blandas pensionärer med medelålders och här och var sjunger tonåringar med i de vardagsfilosofiska sångerna. Musiken tolkas också på ett tacksamt sätt, bandet spelar en sorts countryvispop som jag tror att de flesta kan tolerera. De båda frontfigurerna Ellen och Ellinor levererar också, fast på lite olika sätt. Ellinor är lite mer skolad och teknisk medan Ellen har en nerv och en berättarlust som verkligen når fram.
Mellan låtarna spelas delar av Kjell Höglunds bok "Magnum Opus: Ett ockult manifest" upp i högtalarsystemet – inlästa av Sven J. Björklund (känd från humorgruppen Klungan). Det är texter om att jordklotet kanske är levande, om det oandliga 1900-talet och Atlantis på havets botten. Det är mysigt och så, men texterna är oftast lite väl långa, och efter några vändor vill man helst att musiken bara fortsätter.
Nu kanske jag svär i kyrkan men Kjell Höglund är i min värld lite som Olle Adolphson - en fantastisk låt- och visförfattare men inte lika bra sångare. Därför är det intressant med tolkningar av låtarna, som kanske öppnar upp den för en helt annat publik när man tar bort spretigheten och det lite hafsiga i Kjells produktion. Men kanske att man låtit pendeln gå för långt åt andra hållet, ibland upplever jag att musiken blir för slätstruken och att man missar att spegla Kjells fantastiska galenskap rent musikaliskt.
"Men när tonerna av "Pandoras ask" klingat ut möts bandet av omedelbara stående ovationer som inte riktigt vill ta slut. Det märks hur mycket Kjell Höglunds musik betyder för publiken – och hur väl hans låtar lever vidare i nya händer."
Men när tonerna av "Pandoras ask" klingat ut möts bandet av omedelbara stående ovationer som inte riktigt vill ta slut. Det märks hur mycket Kjell Höglunds musik betyder för publiken – och hur väl hans låtar lever vidare i nya händer. Några extranummer blir det inte, kanske är de själva lite tagna av gensvaret. Men det är nog bara att vänja sig, som Kjell en gång skrev. Jag tror han hade varit så stolt över det här.