Med Gunhild Carling, Carling Big Band, violinister samt dansare ur Harlem Hot Shots
31 januari.
Formatet varietéteater må föra en tynande tillvaro. Men efter att ha upplevt Gunhild Carling och hennes medmusiker vet jag att det åtminstone finns några som både värnar och älskar denna underhållningsform
Och som de gör det! Föreställningen är inte bara musikalisk – den är också oerhört charmig på flera sätt. Inte minst för att den i stor utsträckning är en ren familjeangelägenhet: medlemmar i den skånska musikfamiljen Carling spelar alla viktiga och ibland rent förbluffande roller.
Broder Max Carling trakterar obehindrat saxofon, violin och egenbyggd harpa – för att nämna några instrument. Dessutom jonglerar och trollar han. Broder Ulf Carlings armar dansar över trumsetet – och i nästa stund utför han halsbrytande akrobatiska konster som skulle ha platsat på vilken ambulerande sommarcirkus som helst.
Syster Gunhild Carling är inte bara ensemblens huvudvokalist, front woman och stjärna. Hon river också av munspelssolon, spelar blues på säckpipa och blåser i tre trumpeter samtidigt. Dessutom steppar hon. Och hennes hesa, jazziga sångröst påminner inte så lite om Dinah Washingtons och skulle kunna bära en scenshow på egen hand.
Scenbilden är en pärla bara den: Vi flyttas sextio, sjuttio år tillbaka i tiden. Musikerna sitter snyggt formerade bakom notställ prydda med vepor som bär bandets namn. Mikrofonerna är av den gamla tjocka, rektangulära typen. De stora runda strålkastarna på scenen och Gunhild Carlings alla fantastiska klänningar (jag tappar räkningen någonstans vid sjätte bytet) förstärker känslan av storbandskväll från förr. Och de fyra lindy hop-dansarna bidrar med mjukt gungande men samtidigt yviga rörelser.
Och även om musikformen – swing, storbandsjazz, blues – är av äldre snitt, är alla låtar komponerade i nutid av bandmedlemmarna själva. Det är ännu något som skiljer denna ensemble från de flesta andra i samma genre.
Vad mer gör då denna show till en sådan fullträff? Förutom att allt är proffsigt utfört, är det en god stämning på scenen som rinner ner över scenkanten och gör oss i publiken delaktiga.
Gunhild Carlings mellansnack är entusiastiskt, sorglöst och inbjudande. Förra året fick hon efter sitt sommarprat i P1 kritik i medierna; några tyckte att hon varit alltför positiv. Det förvånade mig. Måste man alltid tampas med, eller exponera, eventuella livstrauman för att betraktas som en gedigen artist? Visst måste det räcka med att man är väldigt duktig på det man gör och att man är lycklig med det.
När musikerna i slutnumret bjuder på en sista överraskning genom att spelande vandra ut i foajén genom konsertlokalen, följer vi i den rejält charmade publiken efter i hopp om att få se eller höra ännu något som får oss att må bra.