Exakt på utsatt tid börjar det. Oj, vilket pådrag! Alla segel hissade, alla strålkastare tända, alla stora gester, alla ymniga vibraton på höjdtonerna, alla biljetter sålda, artisternas klädbyten oräkneliga! I vissa nummer blir det för mycket av allt och nästan groteskt, så här många dramatiska och förtätade känsloexplosioner får inte rum under en och samma kväll…
Det är roligt att Jöback tagit med sig just Helen Sjöholm att dela strålkastarljuset med. De slog båda igenom med originaluppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” för ett par årtionden sedan. Sedan dess har Jöback etablerat sig som ”Mr Musical” med roller i London och New York. Sjöholm var ljuvlig redan i rollen som Kristina, lika underbar som hon sedan dess har varit i allt hon gjort – enligt mig har ingen annan den rösten och den utstrålningen!
Visst finns det mycket yta i många musikaler, men Jöbacks koncept visar också på angelägna, brännbara och aktuella ämnen. Och även om en del av relevansen och laddningen försvinner när man gör utsnitt och kavalkader av greatest hits-karaktär, lyfta ur sina kontexter, så slås jag av vilken otrolig melodiskatt genren rymmer.
Ljudet är OK utan att vara fantastiskt, sinfoniettans stråkar låter jättebra till en början men försvinner i konsertens andra halva då ljudteknikern gissningsvis höjt alla andra reglar. Bastrumman dominerar för mycket. Ljussättning och projektioner är elegant iscensatta.
Jöback på hemmaplan är en virtuos och navet i den här jätteapparaten. I längden blir hans alltför flitigt exponerade vibrato tröttsamt, men han är en god presentatör och representant för hela musikalskrået.
Sjöholm är mer mångsidig och har en rikare palett att plocka från. När de tillsammans sjunger ur ”Duvemåla” till enbart pianoackompanjemang av den mycket kompetente dirigenten David White hörs det tydligt vilka kvaliteter rösterna har. Och vilken stilist Björn Ulvaeus visat sig vara i och med dessa texter! En extra tyngd får emigrantperspektivet i och med den rådande flyktingsituationen, något som Sjöholm också kort påpekar.
Gästerna Norm Lewis och Emmi Christensson tillför ytterligare klass, den sistnämnda har en fin röst och skulle säkert kunna anförtros stora uppgifter.
”Evita”, ”Phantom of the opera”, “My fair lady”, “West side story”, “Cabaret” – inget saknas. Sondheims musik och “Tolvskillingoperan” är välgörande, de är inte sockersöta och smeker inte medhårs.
Efter tre och en halv timme vacklar jag ut och tänker: bäst av allt var det som Helen Sjöholm var inblandad i.
Gunnar Ekermo