Fem minuters ren musikmagi som fick mig att glömma snö och blåst på väg till Cloetta center.

I första akten ”tölar Jerry med publiken” det vill säga berättar sin egen historia med sitt alldeles egna språk. Ensemblen står för tidsfärg med hjälp av sång och dans. Det handlar om låtar som slog i skarven mellan Elvis och Beatles, alltså om tidigt 60-tal. Tre sångerskor står för nån slags ramberättelse. Malena Laszlo, Marie Robertsson och Anna Sise sjunger tidstypiska hits som ”My boy lollipop” och ”The Locomotion”.

Låter det kul? Ja, men bara i några minuter. Sen känns det mest förvirrande och tramsigt. Det var i alla fall under den här epoken den unge rörmokaren Sven Erik Fernström från Solna bestämde sig för att under artistnamnet Jerry Williams satsa på rockmusiken tillsammans med kompgruppen The Violents. Ganska omgående tog de sig in på Tio i topplistan med låtar som ”darling Nelly Grey” och ”Twistin’ Patricia”. Därmed var deras lycka gjord.

Artikelbild

Det är alltså 50 års levande rockhistoria vi ser på scenen, en artist som var med redan då rockmusiken stämplades som en verklig kulturfara och motarbetades på radiostationer i USA och England för att i dag vara den kulturform som samlar störst publik och vars utövare tar emot prestigefyllda kulturpriser.

Jerry själv fick ABF:s kulturpris 1985 och fick förra året ta emot en kunglig medalj på Slottet i Stockholm. Vilket förstås inte gör meslåtar som ”Swinging on a star” mer uthärdliga. Varför kör dom den ? Då är det ett helt annat tryck i Nina Simones dramatiska ”Sinnerman”, som avslutar första setet. Jerry Williams har med åren utvecklats till en sjujäkla bra sångare, särskilt i balladerna och det visar sig med eftertryck, (men får stimulerande konkurrens av Anna Sise i ”That lucky old sun” som får en lång applåd).

Andra akten skalar bort en del av mellansnacket, vilket är bra för showen. Jerry har bytt till en blå, glittrig smoking och gör alla sina patenterade rörelser, bollar med mikrofonstativet, kör en duckwalk över scengolvet, glider runt på hälen, och hetsar solisterna i hart när varenda solo

Bästa rocklåten så länge jag kunde vara kvar i publiken var Fatboys ”Way down low”. Bandet piskar upp ett grymt sväng i den lite annorlunda rockabillylåten, sen är det raka spåret i mål. Den följs av rockklassikern ”I’m ready” och egna hiten ”Who’s gonna follow you home”. Vid det här laget är publiken helt uppvärmd och det är ingen djärv gissning att alltsammans slutar med att publiken kommer på fötter och Jerry dansar loss på scenen i ”I can jive”.

Artikelbild

Farewell show? Det tror jag vad jag vill på. Jerry håller i många år till – om han vill.