Dryga decenniet senare: Ett löfte om vår, min hemstads konsertsal och samma röst. Men ändå inte. Marie Fredriksson turnerar igen. Men det är mycket som har förändrats sedan sist. Sjukdomen har satt sina tydliga spår. Texterna har delvis fått annat innehåll. När konserten är slut leds en barfota Marie av scenen. Och det som bjuds mellan det inledande tonanslaget och konsertens avslutande bugning känns ibland som en kamp med ord och röstens omfång.

Inledningsvis är det svårt att koppla bort skillnaden mellan nu och då. Det är inte alltid formuleringarna vill infinna sig och rösten orkar inte fullt ut. Så småningom försvinner dock alla tvivel. Marie tar med sin publik till platser som doftar sensommarkväll, längtan och havsband. Nu som då. Den tydliga rösten uttrycker om än mer sin vilja och innerlighet. Maries expressivitet väver in mer känsla och ger utrymme för tolkningar bortom hav och horisonter i hur livserfarenheter satt sina spår. Texterna om att få känna tro, att bo vid havet och om att finna lugn, kan delvis förstås på nya sätt och sättas i nya sammanhang. Låtar från albumet efter ”The Change” andas hopp igen. Och när rösten delvis drunknar i sin musikaliska inramning, blir det ett uttryck för smärta och känsla som inte behöver be om förlåtelse, samtidigt som Marie i nästa andetag slår till med all sin klarhet och i hela sin kraft. Och även om det gått en lång tid från då till nu, är det inte svårt att blunda och låta rösten ta med sig dofterna från och till havsbandet och sensommarens magi. Även om utsikten mot horisonten kanske delvis förändrats.