Den första akten börjar med en pampig sångpratad presentation av historien, i det här fallet Peter Jöbacks egen historia. Detta följs av några mer slätstrukna låtar som för det hela framåt i sakta mak och så ett avslut som slutar med en cliffhanger.

Manuset är lagom klatschigt, skrivet med hjälp av Edward af Sillén som bland annat skrivit manus till årets melodifestival och i likhet med den saknar det helt svärta och är glattare än "Grease". Inte heller nämns det något om att Björn Ulvaeus översatte "Chess"-låten "Vem ser ett barn" till Jöbacks andra album som släpptes fem år innan "Chess" på svenska hade premiär och är en låt som betyder mycket för honom.

Framförandet av "Vem ser ett barn" är dessutom ett av de bästa under kvällen och förtjänar mer uppmärksamhet än vad det får i konserten. I stället befästs Jöbacks roll som mysigt folkhemshomo som skämtar om stereotyper, men själva homobiten blir en rosa elefant som alla vet om men ingen låtsas om.

Andra akten inleds starkt med paradnumren ur "The Phantom of the Opera" och "Cabaret" och här ser vi verkligen att Peter Jöback är en begåvad och mångfacetterad showman vars röst kan sjunga vad som helst. Solisterna Ma-Anne Dionisio och Katy Treharne briljerar i rollerna som Kristine (Treharne) och Sally Bowles (Dionisio) och numren kommer helt till sin rätt. Som sig brukligt inom musikaler följs den starka öppningen av ännu ett par mer slätstrukna nummer som avslutas med en upptrappning inför det som alla väntat på - "Guldet blev till sand" - låten som gjorde Peter Jöback till den han är i dag och är anledningen till att konserten och hans blomstrande karriär blivit till.