De översta knapparna i skjortan är uppknäppta. Den vita viskningen hänger på axeln. Publiken klappar takten i varje intro. Till och med hejarklackskören, ”Uffe” ”Uffe” sitter där den ska. Bara att räkna in då.

Linköping huttrar i första vinterkylan, men en full konsertsal är het. Ett kärt återseende kan få blodet att rusa och värma frusna svenska själar. Ulf Lundell har ett fast grepp om sina fans. Han kan slänga iväg den ena mer ointressanta skivan efter den andra (”Högtryck”, ”Lazarus”, ”Omaha” – någon som minns dem?) men ändå står vi där vid scenkanten när det vankas turné.

Om han på sin förra tur runt landet hade skalat av låtarna in på deras akustiska skelett så är det precis tvärt om den här gången. Bandet har nog bara fått en enda attackorder: mer av allt grabbar. Här lämnas inte en millimeter av sångerna till luft eller fantasi. Finns det ett hål någonstans då är det snart en elgitarr eller orgel där och täpper till. Dynamik är för töntar.

Artikelbild

| Ulf Lundell

Efter en första ojämn timme. Kommer en till. Ännu ojämnare. Sedan avslutar Ulf Lundell med 40 minuter publikfrieri. Visst ni läste rätt. Han håller på i nästan tre timmar. Lägg därtill på ett odynamiskt riffgäng till band, så förstår ni att det här ekipaget inte parkerar helt lyckligt. Att alltihopa inte hamnar fullkomligt i diket beror på att han har ett gäng starka låtar som trots många år på nacken kan spotta blod vilken dag som helst.

Det är tyvärr ganska långt mellan höjdpunkterna men en överraskande sådan är den arga och besvikna ”FBL II” från senaste skivan. Och när Ulf Lundell gör slarvsylta av verklighetsfrämmande journalister och ljugande politiker i en monolog innan han brakar loss i den sångens uppgörelse med ett folkhem inlurat i nyliberalismens fälla. Då känns Ulf Lundell relevant, här och nu vintern 2012.