Arvid Nero är den första att inta scenen under söndagskvällen. Han nästan smyger in med gitarren, så försiktig är han, och det är också med sin lågmälda charm som han fångar in Linköpingspubliken. ”Du är skitbra” skriker några, efter att han kört några av sina bluesiga låtar från debutalbumet ”Mother Earth” som släpptes förra våren. Särskilt den mystiska ”Jesus Knocking” gör ett avtryck hos mig, fastän artisten själv säger att han egentligen inte vet vad den handlar om – mer än att Jesus knackar på dörren och Buddha försöker ringa på telefonen.
Arvid Nero spelar senare med som en del av Albin Lee Meldaus band, men det dröjer minst 20 minuter, vilket känns som ett onödigt och lite trist avbrott för publiken att bara sitta och vänta på sina platser. Men den som väntar på något gott ... sägs det ju.
Albin Lee Meldau har en annan energi med sig. Istället för att bara sitta lugnt med gitarren dansar han mestadels omkring och ett skönt gung sprider sig i Crusellhallen, inte minst under min favorit, ”About You”. Ingen kommer att älska dig som Albin Lee Meldau, deklarerar hans själfulla sång som starkt kontrasterar mattelärarlooken.
”Man får lite moderskänslor”, hör jag några tjejer säga efter konserten – och även om jag inte håller med om just det så har han ju något eget. Det har förresten båda kvällens Göteborgsmän; en slags trygg förutsägbarhet som vittnar om att de har hittat det sound som funkar för dem tidigt i karriärerna. I de stående ovationerna hörs publikens hjärtan.