Det finns ingen anledning till oro. Det är inte på grund av bristande produktion som Björn Svensk ger ut denna "Best of-utställning". Istället är det konsthallschefen Lars-Ove Östensson som under flera år velat få till denna överblick av ett livsverk. Nu är det så äntligen dags. Huvudrollen själv trivs väldigt bra i den stora lokalen där hans samling kan breda ut sig. Runt hundra bilder pryder konsthallens vita väggar.
– Jag har haft konsten som en medresenär i livet och använt det som ett kommunikativt medel och som memoarer, säger Björn Svensk.
Han brukar ofta förknippas med amerikanska motiv, sprunget ur country-, blues- och folkmusik och gärna med bilar. Att ha den stämpeln har han dock inte varit helt bekväm med och vid en snabb titt omkring sig så ser man snabbt att Björn Svensks gärning är betydligt mer än så. Istället säger han att ett tema som ofta går igen är förgänglighet, i både miljöer och människor.
– Jag gillar att vistas i miljöer där det finns spår av mänskligt liv, övergivna hus till exempel.
Han säger att han vill spegla en form av mänsklig existens och att hans motiv är hämtade ur det vanliga livet och att han inte lägger till någon dramatik.
Det äldsta verket i utställningen är från 1989. Svensk gillar att besökarna kommer kunna se hans utveckling, att det har funnits en framåtrörelse och förändring till i dag.
– Just nu, till exempel, kommer jag in i en period där jag börjar gå ifrån tydligheten i mina bilder och börjar lösa upp dem.
Även hans musiklyssnande har förändrats, och det kommer märkas framöver i hans tavlor. De senaste två åren har han gått ifrån den amerikanska musiken och börjat lyssna på klassisk musik.
– När jag lugnat ner mig efter utställningen kommer jag börja måla flyglar och cello.
Precis som många andra konstnärer är utställningar inte bara en angenäm upplevelse för Björn Svensk.
– Jag har gått in vad man kan kalla för pre-ångest där jag undrar vad jag håller på med. Att utlämna sig så här jobbigt, då vill jag bara tillbaka till min studio.
Han fortsätter:
– Jag brukar säga som filosofen Ludwig Wittgenstein: Bilden är evigt förlorad när konstnären släpper den ifrån sig, då är den helt i betraktarens ägo.