Den arbetsprocess som konstnären beskriver som "slit, smärta och förlis" innan slutresultatet, framträder här tydligt.
I hans gestaltning av yttre och inre naturminnen finns här konfrontationen mellan vilande skönhet och dramatisk turbulens. Men det leder också till att uttrycken blir mycket varierande; från fint upplagda naturmotiv och en strävan till abstrakt harmoni - till en otillfredsställd överbearbetning av motiven. Men det mesta känns förtätat och laddad. Och från de förflutna finns reminiscenser från Per Kirkeby.
Särkilt fascinerad blir jag av Ola Öhlins triptyk "New morning II" med den glänsande gullystern i ett som jag upplever träsklandskap - och "Hand i hand genom parken" (nr 28), som ger en finskiktad återgivning av ett islandskap.
Men det jag blir mest fascinerad av i denna utställning är en svit av "Landskap". Den precisa balans som Mark Rothko här skulle ha skapat i sitt universum, har här förvänts till skakiga linje- och färgestaltningar. Det känns som om hårdrockens nya hårdvibrerade antiestetik även har trängt in på konstens domäner. Om det finns en sådan tanke bakom den här skapelsen, så skulle jag bli mycket imponerad.