Fotografi och keramik kan fungera utmärkt tillsammans. Det visar sig nu på Vadstena konstgalleri. Pehrsons fotografi och McKeoghs keramik har båda dämpade färgskalor och proportionerliga format. De konkurrerar inte med varandra i rummet, snarare sker viss dialog. Till antalet verk dominerar dock fotografierna, medan keramiken utgör ungefär en tredjedel.
Karin McKeoghs stengods har ofta en matt askgrå yta och öppna skålformer. De är ringlade eller drejade. Gränsen mellan rena bruksföremål och fritt skapande upplöses ibland till friare skulptural form, vilket kan vara spännande. Mera tveksamt är ett slags inlagda koppar- eller guldemblem som lätt blir lite kitschiga. Konsekvent stramhet är ofta bättre, vilket hon ibland lyckas mycket bra med.
Leif O Pehrsons fotografier kan ibland också tendera att bli kitschigt ögongodis, till exempel de nattliga slöjbildsövningarna med nakna kroppar som dansande huldror. Genren är redan överexploaterad och djärvare grepp skulle krävas.
Bäst kommer hans fotografier till sin rätt i handfasta och understundom poetiska skildringar av industridetaljer, gärna i bedagat förfall. Spårvägsväxlar, plåt- eller betongfasader, rostiga järndetaljer eller sprickor i materian. Han har ett mycket utvecklat sinne för bildutsnitt och detaljer. De blå portarna i Vadstenasilon icke att förglömma.
Här finns många goda exempel på Rolands Barths ”punctum”, den elektrifierande kärnpunkten i en bild som får den att börja vibrera. Detaljen som skjuter pilar in i betraktarens medvetande och får oss att minnas starkare utöver den annars släta bildytan.