En lång karriär med många kända ansikten framför linsen hann det bli innan fotografen Hans Gedda satte på linsskyddet. När utställningen ”Nära ögat” nu öppnar på Fotografiska i Stockholm klär över 200 bilder från hans karriär väggarna.
– Det kommer vara ett rum med de klassiska porträtten och så ett rum med bilder från 60-talet som de hittat och bland dem är det mycket färgbilder. Det kan nog förvåna för jag har varit färgblind sedan jag var liten. När skolläkaren berättade det rasade hela min livsplan, men jag reste mig på åtta, säger han.
Sällan visade bilder visas
På Fotografiska hänger nu välkända porträtt av Andy Warhol, Nelson Mandela, Astrid Lindgren och Tove Jansson. Där syns också mer sällan visade fotografier och ett gäng stilleben som han gjort på äldre dagar.
– Jag fotograferar fortfarande varje dag. Jag har ett sådant där stillebenbord och när jag eller någon granne hittar saker i naturen här ställer jag upp det på bordet och får liv i tillsynes döda ting.
Är blyg till sin natur
Sin första kamera fick han av sin pappa i julklapp när han var tolv år och två år senare vann han en rikstävling i fotografi. Vägen till utlandet och de mer celebra modellerna började med en klasskamrat som flyttat till Stockholm samtidigt som Hans Gedda och som sedan började jobba på Bonniers.
– Han började ösa på mig jobb, det första var Tove Jansson. Jag var väldigt blyg på den tiden och trivdes egentligen bäst i mörkrummet, så det var tack vare honom jag fått göra allt det här.
Blygheten tycker han inte varit ett hinder, även om han erkänner att han ibland kunde önska att personer skulle ringa återbud.
Gör som Stenmark
Livsfilosofin att inte krångla till det återkommer han ofta till under samtalet, liksom att han aldrig varit en grubblare utan bara kört på.
– Ungefär som Stenmark som sa ”de ä bar å åk”! Det har han förbannat rätt i. Har man talang är det bara å åk, tänk inte då låser det sig.
Men i själva fotoögonblicket handlar det mycket om kemin, både mellan honom och modellen, men också den i rummet.
– Du vet, schyssta vibrationer. Eller dåliga för den delen. Det blir man mottaglig för och fotografi handlar om noggrann iakttagelse. Många frågar mig hur jag får fram det inre. Jag litar till min intuition, det är en inre röst som talar till mig.
Han tackar sin lekfullhet för att han inte fastnat i rutiner under de otaliga fotosessioner som han haft.
– Picasso har väl sagt att alla barn är genier, svårigheten är att förbli ett geni när man växer upp. Jag har privilegiet att få ha lekfullheten och fantasin kvar i kroppen. De flesta människor blir förstenade när de blir äldre, de blir zombieartade. Jag känner att jag lever när jag fotograferar.
