I oktober 2004 recenserade jag Katarina Hårds utställning på Galleri R. Jag var då imponerad av hennes historiska motiv liksom hennes expressiva färgsättning och flödes- och skrapteknik. I den här utställningen är jag inte lika imponerad.
Kan det bero på att romanticism med sin insmickrande färg- och ljussättning har blivit för dominerande eller att konstnären, trots sina ambitioner att finna nya uttryck, har fastnat lite i sina maner.
Visst finns här alltjämt spännande motiv med både sitt djup och sin färgsättning. Jag tänker då närmast på Ryttare I, Rit I och Ljuskällan, som har ett suggestivt levande och spännande uttryck. Men många av andra bilder på utställningen, med människogestaltningar i flödande ljus- och rödgula färger, känns lite för mycket - nästan som en seans inom New age-rörelsen.
Dessutom kan den starka bearbetningen av bilderna, med färgpålag, skrapning och svärtade konstraster åstadkomma att bilduttrycket blir lite stelt. Ljus- och färgkontraster hjälper inte till för att det ska få riktigt liv. De blir lite ikonpräglade. Samtidigt som just dessa bearbetningar lämnar ett personligt avtryck från konstnären.
Trots mina kritiska synpunkter så vill jag gärna rekommendera utställningen. Det är helt klart att många besökare har blivit stimulerade av Katarina Hårds färg- och ljusflödande bilder in i mytologins värld. De som dessutom, med hennes polska ursprung, kan förklara de bysantiska guldfärgerna i hennes målningar.
LARS-OLA JOHANSSON