Den 29 oktober slĂ„s portarna pĂ„ Liljevalchs+ upp för Linn Fernström â som allt sedan debuten i början av 2000-talet har varit en av de mest uppmĂ€rksammade samtida konstnĂ€rerna pĂ„ den svenska konstscenen.
PĂ„ utstĂ€llningen i konsthallens nya tillbyggnad samsas hĂ€r de stora dukar som har blivit ett av konstnĂ€rens signum med ett antal mindre mĂ„lningar â och för första gĂ„ngen under karriĂ€ren â en samling lerfigurer.
Trots att leran utgör ett nytt uttryckssĂ€tt för den svenska konstnĂ€ren bĂ€r figurerna som stĂ„r utspridda pĂ„ ett bord i en av salarna, tydliga spĂ„r av hennes klassiska motivvĂ€rld i form av djur, stympade mĂ€nniskogestalter â och nĂ„gra avhuggna huvuden. Att arbeta med lera har ocksĂ„ gett mersmak, berĂ€ttar Linn Fernström.
ââDet hela började med att en kompis frĂ„gade om jag var intresserad av rakubrĂ€nning â jag hade inte hĂ„llit pĂ„ med lera pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet tidigare. Men jag kommer antagligen att fortsĂ€tta att arbeta med leran â det Ă€r ett vĂ€ldigt taktilt material, sĂ€ger hon.
Ger "fysisk upplevelse"
Linn Fernström fick sitt stora genombrott 2001 pÄ Lars Bohman Gallery och har dÀrefter etablerat sig som en av de stora svenska samtidskonstnÀrerna.
Djur, avbilder av konstnĂ€ren sjĂ€lv, myllrande natur och avhuggna kroppsdelar Ă€r Ă„terkommande motiv pĂ„ de stora dukar som följt henne under konstnĂ€rskapet â och just storleken pĂ„ mĂ„lningarna Ă€r tĂ€nkt att ge betraktaren en fysisk upplevelse, enligt Linn Fernström.
ââMĂ„lningarna förhĂ„ller sig mer till kroppen Ă€n till huvudet, och det skapar en vĂ€ldigt fysisk upplevelse, vilket jag gillar. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt gör storleken att man fĂ„r en kĂ€nsla av att man sjĂ€lv kan gĂ„ in i vĂ€rlden pĂ„ duken. Att man kan kliva in i den och vara dĂ€r, sĂ€ger hon.
Naturen viktig
Precis som i tidigare verk avlöser trollslĂ€ndor, apor och fĂ„glar varandra i mĂ„lningarna pĂ„ Liljevalchs â och naturen har ocksĂ„ alltid haft en stor betydelse för Linn Fernström, som tillbringade mycket av barndomen utomhus.
ââMin pappa Ă€r biolog och jag har starka minnen av att vi var inne i grottor, att vi sĂ„g slĂ€ndor födas â och av att vi gick i skogen nĂ€r det hade regnat och ljuset flödade genom grenarna. Att vi var sĂ„ mycket utomhus tror jag har pĂ„verkat mig vĂ€ldigt mycket, berĂ€ttar hon.
Trots de mĂ„nga dekorativa och fĂ€rgstarka blommorna Ă€r naturen i Linn Fernströms bildvĂ€rld pĂ„ intet sĂ€tt en trygg plats â och djuren Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n ofarliga och gulliga. Snarare innehĂ„ller hennes mĂ„lningar en kĂ€nsla av fara och av det makabra â vilket ocksĂ„ Ă€r en sjĂ€lvklar del av livet, enligt konstnĂ€ren sjĂ€lv.
ââDet makabra finns i litteraturen, i sagorna, i mytologin och i filmens vĂ€rld, och vill man berĂ€tta om livet, sĂ„ mĂ„ste det elementet ocksĂ„ ingĂ„. Det makabra mĂ„ste finnas dĂ€r â annars kĂ€nns det fattigt, sĂ€ger hon.
"Lever ut genom konsten"
Sitt bildsprĂ„k och sin motivvĂ€rld till trots â som barn lockades Linn Fernström aldrig av nĂ„gra farliga lekar nĂ€r hon lekte tillsammans med sina yngre syskon. Men behovet av spĂ€nning och kanske till och med av fara har istĂ€llet fĂ„tt sitt utlopp genom konsten, berĂ€ttar hon.
ââEftersom jag var Ă€ldst var jag motorn i lekarna nĂ€r vi var smĂ„, men jag var aldrig fascinerad av spĂ€nning. Den lever jag kanske snarare ut genom konsten. Och i mĂ„leriet fĂ„r man ju göra det â dĂ€r Ă€r det ingen som skadas. DĂ„ kan man till och med stoppa grĂ€s i nĂ€san pĂ„ nĂ„gon och tĂ€nda pĂ„ utan att det hĂ€nder nĂ„got.