Den här utställningen är behagligt chosefri. Tyngdpunkten ligger hos de konstnärliga resultaten och inte hos någon pseudoglamorös me-and-my-art-show-off.
En tanke som slår mig är: Hoppas att de här unga tjejerna inte tappar sugen. Det är berättigat att uttrycka tillförsikt inför utvecklingen. I dagsläget befinner sig Nevena Cvijetic och Anna Lindström tillräckligt nära varandra på stegen för att kunna samsas i samma utställning.
Nevena Cvijetic visar tre större teckningar, utförda på en sorts pannå. De är gjorda på ett minutiöst sätt, med stort tålamod och med uppenbar kärlek till tekniken. Just det förmodat tålamodsprövande i arbetet är slående.
Trots ett utförande som säkert kan göra en och annan betraktare förundrad, är verken inte reducerade till en uppvisning i teknik. Här redovisas också bärande idéer, universella budskap, lyckat genomförda reduktioner med mera.
En teckning föreställer änden på ett nedsågat, större träd. Här kan man ana sambanden mellan makro- och mikrokosmos. Man kan till och med se med vilken livsglädje trädet vuxit och hur dess skönhet på sätt och vis förstärkts efter döden.
Anna Lindström visar ett antal osentimentala teckningar av små barn. Hon verkar vilja jämställa barnens status med de vuxnas. I barnens besjälade blickar finns sorg, glädje och klokskap av en allmänmänsklig art. Och de antyder för oss att de sedan första andetaget lever under samma grundvillkor som alla andra.
Annas porträtt av en gammal fyrbent trotjänare är utfört med värme och väl avvägd upphöjelse. Målningen, med collageinslag, är konstruerad på ett sätt som gör den till mer än ett "vänporträtt". Den kommande saknaden efter den ännu levande hunden finns inbyggd.
De här bägge konstnärerna tar sitt uppdrag på allvar. Det är tillfredsställande att kunna konstatera det närmast lågmälda sätt på vilket de själva tar plats i visningen. En framtida efterfrågan framstår som logisk.
Sievert Sjöberg