Skulptural mångfald i Universitetsparken

Universitetsparken vid Linköpings universitet börjar fyllas med konstverk. För femte gången har Akademiska hus bjudit in unga konstnärer från landets konstskolor till en utställning. I år är det nio konstnärer som deltar. De flesta har just avslutat sin masterutbildning och står beredda att ge sig in på den svåra konstnärsbanan.

Tillsammans med redan befintliga verk blir utställningen en mångsidig uppvisning av idéer om den offentliga konsten.

Akademiska hus köper in något eller några konstverk, som blir kvar i parken, som sålunda alltmer fylls av intressanta verk av nya generationer konstnärer. Redan klassisk är Torstens Renqvists monumentala skulptur "Handen", en stor utsträckt handflata med en styrka och kraft som om det vore en gudahand. Årets utställning visar konstverk, som ger många olika uttryck. En del hukar försiktigt, andra kastar sig glimrande upp i trädtopparna medan återigen andra är minnesmärken över en person eller en skröna.

Det är en rolig och omväxlande utställning.

Ingela Ihrman visar just ett sådant minnesmärke över den legendariske ornitologen och fågelsångvisslaren Jan Lindblad, som genom att vissla kunde härma alla fåglars sång. Han var naturfilmare och gjorde filmer runt om på jorden. Ingela Ihrman har tagit fasta på hans filmer om anakondan, som i hennes skulptur i en av parkens dammar slingrar sig runt Jan Lindblad, som dras ner bland dammens vattenväxter.

I sin kommentar säger hon att det är ett firande av Jan Lindblads hundraårsdag, som skulle ha ägt rum 2032 och att hennes verk skall stå oinvigt under 21 år.

Helena Piippo Larssons bidrag heter "Utsmyckning". Det består av ett jättestort halsband av glittrande diskoklot, upphängt högt upp i ett träd. Den glittrande effekten är påtaglig och det är verkligen ett visuellt konstverk, som förhöjer platsen påtagligt. Mer underfundig är Hans-Owe Rydbergs "Hemma bäst?", som består av en liten, liten dörr. Betraktaren ställer sig frågan vad som döljer sig när man öppnar dörren men där får den egna fantasin gripa in. I sin placering i ett snår i parken har verket blivit en symbol för det mystiskt okända.

Betydligt mer monumental är den skulptur som Carl Fredrik Hellström gjort. Det är "Livets träd", gestaltat så att grenarna växt ihop med rötterna och därigenom bildar en form likt en kungakrona. I Hellströms värld är det en illustration till en skröna om en man från Brokind som hamnade i den Inre-Skogen i skogen ingenstans. Denna betongskulptur har placerats monumentalt på en liten kulle och när vildvin och murgröna växt upp torde skrönans innehåll återkomma.

Många av bidragen är utförda i förgängliga material och får ses som idéskisser, men har i sitt nuvarande utförande en begränsad livslängd.

Som helhet är det dock mycket stimulerande att vandra runt i parken. Hela projektet med denna skulpturpark är ett lyckokast i den tämligen torftiga universitetsmiljön. Initiativtagaren Bengt Erlandsson på Akademiska hus är värd en stor applåd.