Innan man sett utställningen är det lätt att föreställa sig att det handlar om en mer eller mindre kokett poppighet. Här skänks konsten bort så att alla penningstinna spekulanter ska få något att sätta i halsen. Alternativt skulle det kunna vara fråga om en ateljéstädning av sekundära och osäljbara arbeten.
Men döm om min förvåning. Det är ju en osedvanligt innehållsrik, poetisk och oerhört stark utställning. Romantikens skönhetsidé består av motsägelsen skönhet och undergång. Erik Johan Stagnelius (1793–1823) diktade: ”Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!” Niclas Malmströms utställning innehåller dessa poler. Vackra fotografier med oroväckande underströmmar. Titta gärna närsynt. Fiktionen förvandlas och vi möter något annat, ett tredje tillstånd av transformerad materia via datorns ettor och nollor. Ingenting är vad det ser ut att vara. Blicken och medvetandet undermineras.
I samtliga fotografier finns en sugande och suggestiv atmosfär, ett undertryck, ett varsel i väntan på något okänt som ska komma. Ett komprimerat thrillerdrama. De flesta av de sjutton fotografierna refererar till naturen, till vatten, till jord. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Vi föddes ur vatten, fritt svävande.
Likadant med objekten. Till synes massakrerade djurkroppar, makabra och genmanipulerade skulpturer, men skapade av konstnärens exempellöst skickliga materialkunskap. Redan i entrén möts vi av ett monumentalt insektsliknande monster. En Alien som kliven ur Star Trek. Men liksom allt annat på utställningen suveränt estetiskt utfört med beundransvärd precision. Naturalism och surrealism bjuder upp till dans med romantiken. En konstteoretiskt avancerad tillställning.
Och alla dessa högvärdiga konstverk är prislösa och övertas av nya ägare. Här är icke penningen ett hinder. Helheten generar viktiga och komplext filosofiska reflektioner kring konst och frihet, ägande och ofrihet, upplevelser som inte kan köpas för hårdvaluta.