De människor som återges verkar inte ha ett bekymmer i världen, och om så vore fallet har de tillfälligtvis glömt

bort dem. De är avslappnade, njuter, umgås med goda vänner. Molnfria himlar bekräftar frånvaron av minsta störning.

De jämnt brunbrända kropparna har inte saknat något för ett gott liv oundgängligt på länge, om ens någonsin.

Allt är så livsbejakande och välordnat att det snudd på utmanar "från andra hållet".

Man undrar om det finns en väl dold ironi. Men ett sånt grepp har inte tillhört konstnärens intentioner.

Det som skildras är benådade ögonblick, en dokumentation via en dokumentation (foto). Därför blir det

ofrånkomligen något av familjealbum över helheten.

Ett eller annat subtilt "störningsinslag" skulle göra konstsammanhanget större tillföra en laddning. Men Curie Adelswärd har valt

att fokusera på de fulländade stunderna, ungefär som Carl Larsson gjorde i många av sina verk.

En målning skiljer sig från de övriga. Två halvstora pojkar strosar sakta i en gammal vacker trädgård.

De resonerar eftertänksamt. Skuggbilden på gräset framför dem antyder de

otaliga vägval de kommer att ställas inför.

Jag vill ge Curie Adelswärd en eloge för hennes tålamod och tekniska kunnande.

Exempelvis återger stora bildytor vatten, stilla eller skummande. Där har hon kommit riktigt långt.