Några dagar efter att jag sett den fysiska delen av utställningen Hemtrakter lyssnar jag till konstnären Wolfgang Peter Menzels ljudverk "My father – The sea". Skapat i samarbete med norske komponisten Ola Eseth Moen. Wolfgang Peter Menzel kallar det en poetisk rekonstruktion.

Rekonstruktion – jag lyssnar och tänker mig en ubåts tysta färd djupt under havsytan. Motorernas dova dunkande, en lätt stöt följd av en vals sång. Men ubåten är ute i krig, jag tolkar ljuden så att den skickar iväg en eller ett par torpeder följd av absolut stillhet för att undgå förföljarens motattack.

Poetisk – inte bara för en återkommande röst som viskar fram en poetisk text om glömska: ”Is this my time, a memory”. Eller kort anger en position, latitud, longitud, djup. Inte bara för musiken som smyger in, kort efter ett slag, ett bubblande ljud och en tystnad. Men också för att ”rekonstruktionen” bärs fram av både rytm och klang.

Det finns ett stråk av dokumentär, men syftet är inte en fullständig rekonstruktion utan en konstnärlig.

– Jag började med att skriva "Havet, min far" 2007. På ett klangligt sätt beskriver jag händelsen, berättar Wolfgang Peter Menzel.

Han ställer ut i Lilla galleriet, ett smalt litet rum med oproportionerligt högt i tak, Norrköpingsgalleriet Kronans extraficka. Här ryms utställningen "Hemtrakter", bestående av ljudverket "My father – The sea" och senare tillkomna målningar. Det är en installation, en helhet vars delar relaterar till varandra.

Utanför rummet hänger en liten tavla, i en svart ram en rundad ö, kanske en korallö eller atoll, med små holmar på rad utanför och ett kraftigt kryss. Här.

– Installationen är en berättelse om hur jag tar till mig att min far dog i en ubåt som torpederades 1945 någonstans i Atlanten, säger Wolfgang Peter Menzel.

Linköpingskonstnären är född i Wilhelmshaven, vid nordtyska Atlantkusten, och kom till Sverige 1974.

Han är klar, saklig och gråhårig. Andra världskriget är långt borta men just här når det ända in i det smala höga rummet. I hörlurarna som hänger på stolen kan man lyssna till den där poetiska rekonstruktionen, motorernas mjuka dunkande, slaget mot plåten som ekar, vattnet som porlar, musiken och orden. Invid finns en större tavla, med ön och krysset men nu också med en skiss av katedralen i Wilhelmshaven och invid den en ubåt i genomskärning, en rundad form, lika hög som katedralens högsta torn.

Man kan sitta i stolen och lyssna och stilla begrunda de mörka tavlorna på väggen mittemot. Motivet är knappt urskiljbart, naturligtvis en tolkningsfråga. Är det nattligt dis över havet eller nere i djupet? De vita strecken med spretande borst, är de vattenväxter som strävar uppåt mot en ubåtssilhuett, för alltid stående i djupet? På golvet fyra runda bilder i en gemensam ram.

– Jag är ett permissionsbarn. Jag har aldrig träffat min far. Jag har inte gjort några efterforskningar utan jag vill göra min berättelse. Jag vill inte göra detta till en tårdrypande historia utan till en poetisk.

Wolfgang Peter Menzels installation drabbar den som öppnar garden.