Martin Lönnebos Frälsarkransen.
Det var framför allt som själasörjare, i böcker, betraktelser och TV-sända helgmålsböner, som Martin Lönnebo fick otaliga läsare och åhörare att sänka skuldrorna och våga lita på att den Gud som famnar alltet, också bor i deras hjärtan. Det förblivande mästerverket i hans rika författarskap, "Religionens fem språk" (1975), kom att kalibreras i det skenbart naivistiska radband för vilket han de senaste 30 år blivit mest känd för en bredare allmänhet. Den Frälsarkrans som numera är en egen institution i Linköpings domkyrka genom "Via Sacra", en 180 meter lång meditationsvandring mellan 18 glaspärlor infällda i katedralens stengolv. Flätad med inspiration utifrån några centrala begrepp i den klassiska kristna mystiken, har Frälsarkransen blivit ett redskap på hjärtats väg för lärjungar både inom och utanför kyrkorna.
Martin Lönnebo var en i genuin mening universell människa. På samma gång kosmisk och konkret. En gränspasserare, fri från polemik, som talade enhetens språk utan brytning. Han älskade ordet ”och”, men var varsam i bruket av ”eller”. I sin person förenade han kyrkan i dess fullhet: öst och väst, mystik och väckelsefromhet, liturgisk skönhet och solidaritet med moder jord. Som den lärdaste bland de lärda och den enklaste av de enkla samtalade han lika ledigt med antikens filosofer, medeltidens mystiker, den egna hemtraktens bönder och den moderna tidens människor. Alltid med samma blandning av allvar och lekfullhet; hela tiden förankrad i en djup kärlek till evangelierna.
”Det är aldrig en fruktbar väg”, brukade Martin Lönnebo säga om dem som ägnade sig åt ordfejder. Insikten om hur lätt vi människor har för att rättfärdiga oss själva genom att angripa andra, fick honom att avhålla sig från debatter och dispyter. Polemiken kallade han ”en sjukdom i moderniteten, en smittosam form av själslig pest”. Hur fel han än tyckte att någon hade, inledde han alltid ett samtal om meningsskiljaktigheter med orden: ”Det ligger något i vad du säger.” Genast skiftade tonfallet, även hos de mest aggressiva. Av de råd jag fått som redaktör har inget varit viktigare än det Martin Lönnebo gav oss när vi 1994 startade tidskriften Pilgrim, där han själv ingick i referensgruppen: ”Låt oss försöka hålla tidskriften fri från polemik.”
"Johannes av Korsets uppenbarelse", teckning av Charles de La Fosse, och "Albert Schweitzer", etsning av Arthur William Heintzelman.
Just därför kunde han också, utan att bli moraliserande, formulera en skarpare såväl civilisations- som kyrkokritik än de flesta. Som när han skriver: ”Friheten är en vacker tråd i etikens väv, men man ska inte dra ut den för då vet man inte vad som händer. Den kan bli ett snöre att hänga sig i.” Och när han satte ljuset på kyrkornas kris framhöll han den förlorade djupdimensionen som den allvarligaste förlusten: ”I sitt förfall förvandlas tron till en splittrande kraft.” Vördnad för livet, som hos Albert Schweitzer som han skrev sin doktorsavhandling om, och tron som själens förening med Gud, som hos Johannes av Korset, var Martin Lönnebos teologiska summa.
Enhet förblev det viktigaste ordet av alla för Martin Lönnebo: ”Kyrkans inbördes enhet, Kyrkornas enhet, Gudssökande människors enhet, Människans enhet, Livets enhet. Varats enhet. Guds enhet.” Allt i kristendomen, sa han, syftar till enhet, ”att allt mer glömma sitt eget för det gemensamma”.
Alla som förunnats att slå följe med Martin Lönnebo har lärt sig att, växelvis, tala olika språk: handlingens, liturgins, lärans och framför allt erfarenhetens. För att till sist trevande börja stava på den mogna människans språk. Hon som finner anknytningspunkter hos alla, blir någon att identifiera sig med för alla, eftersom hon talar enhetens språk – samtidigt som hon värnar om olika dialekter.
Peter Halldorf minns Martin Lönnebo.
I Martin Lönnebos sällskap skedde tillvänjningen till det språk han själv behärskade intill fulländning. Så var han, i sin person, tecknet på framtidens kyrka, ”där man inte behöver orda om ekumenik därför att den är självklar”, som han uttryckte det.
Med blicken mot den framtiden citerade biskop Martin gärna, med igenkännande glimt i ögat, några ord som den persiske poeten Rumi låtit rista på sin gravsten: ”Jag är inte från öst eller väst, det finns inga gränser i mitt bröst.”
Peter Halldorf är författare och redaktör för Pilgrim