Torsdagen på Bråvalla kändes som sagt lite avslagen. Inte lika mycket folk som vi är vana vid på detta jätteparty, förmodligen beroende på den förhållandevis smala artistuppställningen.
Men fredagen! På scenerna klev det ena hushållsnamnet efter det andra upp, och publiktrycket blev därefter. Själv fick jag gräma mig både en och två gånger när jag på grund av konkurrerande konserter och andra åtaganden missade storheter som Tove Styrke, Joel Alme och Faith No More. Typiskt.
Mest slående när det gäller publiken är hur Bråvalla verkligen blir mer och mer av en familjefest. Den domineras förstås av halvnakna 90-talister med ölbångar och tuschtatueringar, som en musikfestival ska, men det är väldigt många föräldrar med barn, föräldrar med barnvakt, farföräldrar och andra vanliga Norrköpingsbor framför scenerna. Vilket jag ser en del knorr om i sociala medier – ”hur kan man gå på festival med sina föräldrar”, ”varför är mamma på Bråvalla och jag på jobbet?” – men det är ju bara en starkt bidragande orsak till den goda stämningen. Särskilt med tanke på att det vidrigt nog fortfarande begås våldtäkter på denna festival. Fler vuxna på plats är verkligen inte i vägen.
Förutom det är jag på bättre humör nu än första dagen, då det blev lite väl mycket hardcoreriff för mina mjuka öron. Nu har jag blivit tagen med storm av Mapei, fått höra en majestätisk ”My kind of love” med Emeli Sandé och nåtts av nyheten att allas vår Winnerbäck ska gifta sig.
Slutligen bara några ord om Zara Larsson-gate. Om ni missat: Zara Larsson är en av Sveriges mest populära artister och den i hela Bråvallas artistuppbåd som just nu spelas mest på Spotify (hon utklassar till exempel Robbie Williams). På en rak fråga från Dagens Nyheter svarade hon att hon tyckte att det var konstigt att hon trots detta inte syntes på en enda Bråvalla-affisch.
Detta har fått människor att rasa i vrede över denna 17-årings hybris och PK-beskäftighet. En av dem är låtsasartisten Günther, som på ett mästrande farbrorsvis avfärdat henne som löjlig fjortis.
När legendariska Refused avrundade sin spelning på fredagkvällen tillägnade frontmannen Dennis Lyxzén en låt till Zara Larsson och påpekade att förändring kräver att vi aldrig slutar prata om saker. Om det så gäller mansdominans på festivaler eller våldtäkter.
Så hörni – skit i det där med patriarkat och könsmaktsordning och sånt om det känns knöligt, och ta i stället ställning till frågan: Vill ni vara Dennis Lyxzén eller Günther?