Under mina år som ansvarig utgivare har jag fått många mejl och telefonsamtal från människor som är upprörda över krönikor och ledartexter. ”Hur kan du låta NN fortsätta skriva? Hens åsikter är ju helt förfärliga!”, ungefär så brukar det låta, följt av olika typer av anklagelser. Skribenten är rasist. Eller homofob. Eller vänstergalning, kvinnohatare, manshatare, flumliberal, tokhöger. Eller bara allmänt smaklös.
I början, när jag inte hade så mycket erfarenhet, svarade jag ibland med att försvara skribentens åsikter. Men jag insåg snart att det var en ohållbar strategi. Om den ska fungera, så måste jag som utgivare dela alla åsikter som publiceras. Och det är helt orimligt – antingen förlorar man all sin trovärdighet som utgivare, eller så blir tidningen väldigt enkelspårig när det bara är mina åsikter som får publiceras.
Ledartexter och krönikor publiceras inte i första hand för att alla läsare ska hålla med om allt. Tvärtom handlar det om att bidra till det offentliga samtalet. Att sätta företeelser i en ideologisk kontext, att peka på delar av samhällsutvecklingen, att göra personliga reflektioner kring skeenden och händelser. Åsiktstexter får vara provocerande och obekväma.
Men får man då skriva precis vad som helst? Om inte, hur sätts i så fall gränserna?
Jag tänker att det handlar om två grundfaktorer: trovärdigheten och pressetiken. Trovärdigheten är själva basen för mediernas relation till sina läsare och användare. Att värna trovärdigheten ligger i kärnan av redaktionens arbete, varje dag. Det gäller också krönikor, ledartexter, insändare och debattartiklar som i möjligaste mån ska innehålla bekräftade faktauppgifter. Faktafel, lögner och rykten hör inte hemma i en seriös dagstidning. För ledarsidan handlar det också om att vara trovärdig i relation till den politiska färgen som tidningen har. De texter som publiceras på ledarplats ska ligga i linje med den grundläggande politiska ideologin, samtidigt som det ska finnas ett tydligt oberoende i förhållande till själva politiken och enskilda politiska partier.
Pressetiken är en annan sak, och där finns det en del utbredda missförstånd. Som att pressetiken skyddar en speciell politisk åskådning, eller strävar efter en likriktning av ”politiskt korrekta” åsikter. Men pressetik handlar inte om att skydda eller styra medier, det handlar om att skydda människor.
Det svenska pressetiska systemet har en enda uppgift: att skydda individen mot att bli oförsvarligt uthängd i media. Mediernas Etiknämnd (MEN, förr Pressens Opinionsnämnd) är en hedersdomstol, där enskilda människor som upplever sig kränkta av medias publiceringar, kan få upprättelse. Medieombudsmannen och MEN har till uppgift att väga allmänintresse mot individers rätt till personlig integritet, det är vad det pressetiska systemet handlar om.
Så länge man inte orsakar oförsvarlig skada för en enskild individ eller publicerar rena faktafel och lögner har man alltså stor frihet som krönikör eller ledarskribent. Och som jag ofta har svarat dem som har kontaktat mig: att läsa åsikter som man själv inte håller med om, det är inte skadligt. Snarare tvärtom, det är mat för tanken. Något att studsa sina egna åsikter mot, att reflektera kring. Ett medieklimat som kräver likriktning och konsensus är en dålig grogrund för ett levande, demokratiskt offentligt samtal.
Anna Lindberg är fd publisher i Öst Media och ledamot av MEN