Det var en kväll i maj, och det var en så där otroligt fin kväll – varm, solig, försomrig – som inte alls passade ihop med vad vi skulle göra.
Vi var några likasinnade, som skålade högtidligt för Ian Curtis, en gång sångare i Joy Division.
Vi såg på Werner Herzogs film "Stroszek" från 1977 – en absurd och ledsam film om en särling från Berlin som flyttar till USA, misslyckas med allt och till sist skjuter sig. Vi lyssnade lite på Iggy Pops "The idiot", inspelad i Berlin samma år. För det var vad Ian Curtis gjorde, ensam i hemmet i Macclesfield utanför Manchester, 18 maj 1980. Troligen fick han ännu ett svårt epileptiskt anfall den där kvällen.
Ian Curtis blev inte ens 24 år. Han platsar inte i den omtalade Club 27, bland andra berömda och alltför tidigt döda musiker som Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain. Men hans musik är lika evig som deras. Döda stjärnor gnistrar som diamanter, de slits aldrig, gör aldrig några dåliga skivor, gör aldrig en omotiverad comeback.
På Dramaten visas just nu en föreställning, "Kärleken kommer att skilja oss åt", baserad på Joy Divisions sånger. Den spelas dock inte just i kväll. Och vi som högtidlighöll hans minne på 30-årsdagen har ingen träff planerad. Jag tänker titta på "Control", filmen som Anton Corbijn gjorde om Joy Division, i kväll när det är 35 år sedan Ian Curtis hängde sig i hemma i sitt kök.