Vi minns alla hur Sverigedemokraterna i Norrköping för ett par år sedan polisanmälde Stadsmuseets utställning “Medlöperi och motstånd” när man inte uppskattade hur partiets historiska kopplingar till nazismen framställdes. SD:s kultursyn har länge varit omdiskuterat och nu har nya frågor väckts om den.
Först stoppade kultur- och fritidsnämnden i Trelleborgs ordförande Magnus Isgren (SD) sagostunder med dragqueens på kommunens bibliotek. Som Lady Busty (“Fru Bystig”) och Miss Shameless Winehore (“Fröken Skamlös Vinhora”) läser två män i kvinnokläder för förskolebarn. Tanken med sagostunderna är att de ska göra de små öppensinnade och “normkritiska”, men det är svår att inte ta invändningarna mot den sexuella inramningen på allvar. Sedan år tillbaka är inte drag främmande i barnunderhållning, men artistnamnen indikerar att det knappast är Babsan som är sagotant.
Mattias Eriksson Falk (SD), ordförande för regionfullmäktige i Gävleborg, tackade i sista stund nej till ett luciatåg som elever på Bollnäs folkhögskola skulle hålla för församlingen. Beslutet tog han när det visade sig att det inte var ett “traditionellt” sådant, lucian var nämligen inte kvinna. Eriksson Falk kritiserades för att inte hålla “armlängds avstånd” när han avböjde luciatåget.
Principen om “armlängds avstånd” formulerades av den brittiske nationalekonomen och liberalen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Efter att ha blivit varse hur nazister, fascister och kommunister styrde kulturlivet för att driva ideologisk propaganda så hävdade han att demokratier måste freda kulturen från politisk styrning genom att det offentliga endast skapa förutsättningar för skapande, inte lägger sig i det konstnärliga arbetet i sig.
Principen har funnits med länge i svensk kulturpolitik, inte minst när det gäller styrningen av public service-bolagen SVT, SR och UR, men juridiskt sett finns den endast inskriven i museilagen från 2017.
Poeten och den konservative debattören Lars Anders Johansson synade den svenska kulturpolitiken i boken “Dansa efter maktens pipa” (2017). Han har påpekat att den betydande offentliga finansieringen och byråkratiseringen av svenskt kulturliv gör att det styrs på vis som inte alls är förenligt med Keynes princip. Linköpingsdottern och kulturjournalisten Gunilla Kindstrand har visat hur ansökningsförfarandet förändrats sedan 1980-talet och gått mot att alltmer fokusera på publikt genomslag samt identitetspolitiska krav om representation på ett sådant vis att den konstnärliga mångfalden hotas.
I juni 2021 presenterades en utredning av Myndigheten för kulturanalys som visade just att bidragssystemet inskränker kulturens frihet, att det saknas skydd från politikers inflytande över den. Regeringsdirektiv har gjort att Statens kulturråd aktivt försökt styra det konstnärliga innehållet för att främja vissa gruppers rättigheter och att förändra normer i samhället. Den konstnärliga friheten har inskränkts genom att styra skapandet enligt jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturella perspektiv. Det visade sig dessutom att hälften av Sveriges kulturskapare anpassat sina verk för att få bidrag.
Nu har Expressen avslöjat att SD verkar få betydligt större inflytande över svensk kulturpolitik än vad som tidigare framkommit, men i huvudsak tycks det just handla om att få bort den typen av direktiv för myndigheterna som ideologiskt styrt kulturlivet i många år. Så länge det inte ersätts med nya “nationalistiska” mål eller dylikt är det svårt att se det som något annat än en frihetsreform.
Under SD:s styre av Sölvesborg uppmärksammades att bibliotekens inköp styrdes för att inte anskaffa fler böcker på utländska språk, men när Biblioteksbladet 2017 granskade styrningen av landets folkbibliotek visade det sig att riktlinjer som att inte köpa in “diskriminerande” eller “faktaförvanskande” böcker och tidskrifter leder till att Bibliotekslagens grundläggande krav att främja fri åsiktsbildning inte efterlevs eller rent av motarbetas.
Det stora problemet i svensk kulturpolitik är just dess kultur, att principer om yttrandefrihet och konstnärlig frihet inte alls odlats i den omfattning och med den ihärdighet som vår demokrati kräver. Endast så kan vi få till mer än ett lillfingers avstånd mellan politikerna och konstnärerna.