Vintern har varit som en tisdag på vårdcentralen.
Man har blivit tillsagd att vänta i ett stort och luftigt väntrum, tills man blir kallad till ett mindre, fönsterlöst. Där sitter två andra och hostar lite men de försvinner snart. Själv är man ensam kvar med fem nötta nummer av Svensk Damtidning från 2011, ett ex av Kvällsstunden (finns bara i väntrum), Svensk Biodlareförenings Årsskrift och Viktualiehandlaren från 1991.
Inget händer. Prat och skrammel dör bort. Borta i korridoren börjar man släcka ner. Det blir helt tyst. Har de glömt mig? Man smyger i väg en bit och säger ett hest ”hallå…?”
En leende sköterska kommer emot en och säger ens namn. Hon är lätt solbränd, har gröna ögon och doftar timotej.
Vår. Äntligen?
Man vill att allt ska vara liksom lyckligt. I kulturen, särskilt i litteraturen, är lycka svårfångad och nära nog omöjlig att skildra. När allt är i harmoni och tillvaron full av en stark känsla av att allt är exakt rätt blir det svårt att gestalta det där i text. Jag kan bara komma på en som verkligen har lyckats. Den brittiske författaren Laurie Lee (1914-1997) skrev en roman, ”Cider med Rosie”, den första i en självbiografisk trilogi. I den skildrar han sin barndom i en liten by i Gloucestershire. Han klarar att beskriva uppväxten som ett slags lyckorus, fullt av sensuella detaljer.
Poeten Gunnar Ekelöf har också kunnat skriva om ren, stark lycka; glädjen i att vara till en sommarnatt, i dikten som har titeln ”Eufori”, som ju betyder just lyckorus.
Musik däremot. Där är det inga problem att skildra alla tänkbara och otänkbara tillstånd. Jag kan tipsa om tre musikstycken, två instrumentala och en med sång, som fyller mig med obeskrivliga, nästan fysiska lyckokänslor, varför vet jag inte: Penguin Café Orchestra och det knyckiga, kantiga stycket ”Yodel 1”; den isländske filmmusikkompositören Jóhann Jóhannsons ”Flight from the city” från cd:n ”Orphée” och den bortglömde Hirth Martinez sång ”It” från LP:n ”Hirth from Earth”. Ta dem som goda lyckotips. Särskilt Jóhann Jóhannsons låt. Han har med ett fullkomligt enkelt stycke, mest bestående av pauser, tonsatt känslan av att nu är allt är på plats, det kommer verkligen att ordna sig. En fullkomlig tröst.
Och om Akademien: jag har trott mig veta att den varit nödvändig, att den stått fri från all världens trender och trams. Ett skönt mystiskt 232-årigt förbund som stillsamt velat peka på tidlös kvalité en gång om året för att sedan åter tystna, till nästa år. Nu är den illusionen förstörd. Den där föråldrade sekten är inte den jag trodde, det var bara mitt önsketänkande. Det är – faktiskt – tragiskt, och tyvärr inte så enkelt som att ett gäng käbblande frackar bara kan lägga ner.
skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka