Countryartisten Jesper Lindells stämma går rakt in i märgen på publiken på Babettes.
Country handlar om berättande – och som vi alla vet kan helt skilda berättelser vara bra, fast på väldigt olika sätt. På Babettes Club Cherry Pie bjöds vi på två ytterligheter inom countryn. I ena ringhörnan: Jesper Lindell, en soulig kusin till Tallest Man on Earth. I den andra: diskbänksråa H. Self. Båda sjöng rakt in i hjärtat på den fullsatta kyrksalen men med helt olika röster.
Jesper Lindell är en svärmorsdröm; stilig, ren och med ett gitarrljud som Toto hade gett tummen upp åt. Mellansnacket är charmigt, målande och musiken likaså. Det är som att vi stigit in i hans vardagsrum och får följa med på en resa. Sen kan det mycket väl vara så att hans röst fortfarande vibrerar i Babettes väggar, för den pipan gick liksom rakt in i märgen.
Sen har vi H. Self, eller Henric Hammarbäck som han egentligen heter. Hela hans uppsyn skriker av ett hårt liv: det stora skägget, bandanan och den ständiga ölpåfyllningen. Men framför allt i musiken. I den nyutkomna låten "Nascar och MDMA" berättar han om hur han flyr in i en ångestfylld ensamhet i lägenheten tillsammans med Nascar, MDMA och fylla.
Mig kan ingen lämna,
jag är ensam hemma,
med Nascar och MDMA,
mig kan ingen såra,
jag är ensam hemma,
Det är becksvart och socialrealistiskt – inte ens cigg under fläkten räcker som förklaringsmodell. Fylla, droger och ångest är genomgående teman i texterna och det är ärligt och självupplevt, precis som country ska vara.I countrybranschen är Henric Hammarbäck ingen duvunge. Han har länge skrivit låtar för allsköns pop- och countrysångare, och tidigare i år vann han pris som årets textförfattare på Manifestgalan. Kanske är han mest känd för sitt samarbete med Sveriges okrönte countrykung David Ritschard, där han varit med och skrivit flera av hans mest framgångsrika låtar. Och det märks denna kväll; H. Self låter som en ledsnare, svartare David Ritschard – vilket bara ska läsas som en oerhörd komplimang. Både H. Self och David Ritschard är true, sanna mot sitt country- och arbetarklassideal. När man skriker ut till publiken "Är det någon som gillar Nascar?" svarar ingen, men när man i stället skriker ut "Är det någon som gillar MDMA?" tjoar en kille i publiken. Ja, det var en speciell kväll på Babettes.
Kanske var det just kontrasten som gjorde kvällen så fin. Jesper Lindells svärmorsdröms-country gifte sig med H. Selfs diskbänks-country och på något sätt fick vi se hela spektrat av vad country kan vara. Och kanske, i bästa fall, också livet.