Abelli-world har kommit till Linköping. Äntligen får vi se en utställning av Kristina Abelli Elander.
Redan på 1970-talet ingick hon i den innersta kretsen kring Marie-Louise Ekman, Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson. I Meyerateljéerna skapades fantastiska filmer och Kristina Abelli Elander gjorde kostymer och scenografier. Hennes målningar, serier och installationer blev rikskända.
Hennes stora, färgstarka målningar och collage presenterades första gången 1986 i Linköping, på Stenhusgården. En härlig upplevelse som jag skrev om i Corren. Nu visar hon verk med textila applikationer, gouacher och två nya, intressanta Street-art filmer i Saabs konstgalleri.
Abelli är en sci-fi-drottning. Hennes alter egon i form av rymdens utomjordingar samspelar med författarstoff från Margret Atwood, Kurt Vonnegut, populärkultur och kritisk samhällsdebatt. Gulröda De Geer-tyger och remsor från Ulla Bodin komponeras in sinnrikt och djärvt med alla andra textiler hon sparat. En underbar, egenartad och rik fantasy-värld öppnar sig. Abelli Elander gör precis som hon vill. Allt är möjligt.
Maximal kontrast till Abellis vilda språng kan man uppleva på Galleri Sander i Linköping. Tommy Strömberg målar strikt geometriska och arkitektoniska dukar i olja. Branta centralperspektiv i dessa tänkbara meditationsrum. Allt är tyst och avskalat som inför en annalkande katastrof. Eller har den redan ägt rum?
Ljudlösa rum för eftertanke.Målningarna är lite stillastående och småkyliga. Inga människor som stör eller ger liv. Medveten kontroll i en stökig tid.
Dessa konstruerade rumsligheter skapar i sig säkert ett lugn i arbetsprocessen. Kanske ett motstånd mot samtidens larmande och stressande ståhej kring stort och smått. Det är påfallande hur olika konstnärer ändå är sociologiskt fast de lever i samma tid. Många väljer andra vägar än de konventionella allfartsvägarna.
Två liknande fenomen återfinns i Norrköping. Där bjuds vi in till två nya genomarbetade utställningar. NP33 visar smärtsamt framslipade fotografier av göteborgaren Peter Wendel. I tre okonventionella och scenografiskt iscensatta akter bearbetar och gestaltar han sina minnen. Med bakgrund i egna barndomsminnen kopplar han skickligt samman upplevelser från Berlin och Tokyo.
Familjealbum och livets förgänglighet, kroppslig smärta som avledning för psykisk oro. Levda liv som täljer djupa spår i äldre människors ansikten. Wendels svartvita fotografier blir bärare av tillvarons existentiella villkor. Långsamma processer, tid för reflektion. Dessa scenrum skapar upplevelser som liknar spännande enaktare på teatern.
I svartvitt arbetar också unga Anna Zimmerman på Konstforum. Med syntetiskt kol tecknar hon frånvända självporträtt med stor precision. Hennes intresse för stoff, draperingar, fördrivningar, skuggor och ljusdagrar påminner om 1600-talskonstens ljusdunkel.
Men låt inte den tekniska skickligheten avleda blicken för själva innehållet i hennes bilder. En ung människa som i dag vänder bort sitt ansikte måste betyda något? I dessa tider där sociala medier översvämmas av utelämnande självbilder utan distans kan man nog tolka Annas teckningar som ett sätt att skydda sin integritet och identitet. Det tycker jag är mycket bra! Dessutom minskar ju inte ett bortvänt ansikte intresset för personen. Tvärtom. Vem är hon? Varför gör hon så här? Laddningar och förtätningar förhöjer den konstnärliga kvaliteten.
Christer Fällman skriver om konst i Östergötland