"Skammen är inte längre min", konstaterar Ewa Ärlebrant efter att ha berättat om sin längtan efter en vän i dokumentärfilmen "Vänner sökes".
Jag är med i en dokumentär som visades i SVT och heter "Vänner sökes". Vi är tre personer som deltar. Jag, Adam och Björn. Den handlar om saknaden efter och önskan om nära vänner. Filmaren Gustav Ahlgren lyfte min saknad till ytan och förvaltade min medverkan och mina innersta ord väl.
Innan den lades upp på SVT Play var jag jättenervös över hur den skulle tas emot. På morgonen innan den kom på tv var jag, Gustav och Adam med på SVT Morgonstudion. Jag var bortom nervös, jag var som i en egen bubbla. Mest nervös över om jag skulle svara rätt eller inte, fast egentligen fanns ju inga fel svar. Gustav peppade oss och sa att om vi bara är oss själva så blir allt så bra. Båda programledarna, Pelle Nilsson och Alex Letic, kom och hälsade innan det var dags.
Alex Letic tog sig tiden att ringa mig dagen innan för att kolla läget och berätta hur allt skulle gå till. Han kom även till sminket och pratade med mig så jag kände att detta skulle jag klara. Efteråt släppte allt och frukosten efteråt var den godaste på länge. Nu kunde jag andas ut. Det var också fint att jag kvällen innan träffade de andra som var med i filmen ihop med Gustav. Konstigt nog, eller inte kanske, så kändes det som om vi hade träffats tidigare. En trygghet infann sig snabbt. Vi hade en gemenskap även om vi hade vår egen variant av saknad.
Redan på söndagen när dokumentären släpptes på SVT Play fick jag första meddelandet. Sen har det bara rasslat in kommentarer via Facebook, Messenger, sms, telefonsamtal och på Instagram. Enbart fin respons men fyllda av saknad, igenkänning och längtan. Här är ett axplock från alla de som hört av sig.
"Låg sömnlös nu inatt och såg denna fantastiska dokumentären Vänner sökes."
"Väldigt gripande dokumentär. I Sverige är ensamhet ett stort problem för väldigt många."
"När du berätta kände igen mig i mycket av det du berättade. Inte många som förstår det men du satte ord på det."
"Jag känner mig sååå ensam även att man har sin familj men det är inte samma sak."
"Jag tror många är i samma situation men inte vågar prata om det. Lite tabu."
Jag har även fått fina meddelande där avsändarna skriver att de tänkt till om vikten att ha egna vänner utanför familjen. Att det kan ge livet en annan input. Någon att bolla med om alla livets känslor och händelser. Att de nu insett det genom att titta på dokumentären. Det visar också vikten att detta är viktigt att lyfta. Det känns också bra att den når ut till så många.
Vi måste börja våga prata om ensamhet och saknad. Många verkar tro att bara äldre är ensamma. Vilket många sorgligt nog också är. Det jag nu insett är att saknaden finns i alla former och åldrar. Det spelar ingen roll vem du är, man kan ändå känna sig ensam. Det innebär också att man kan känna skam för att man har den känslan. Man kan ha familj, kompisar och rent av även vänner men ändå känna en inre saknad av en nära vän. Man har kompisar och vänner till olika saker i livet. Walk & talk-vän, socialamediervänner, arbetskompisar, barndomsvänner. De är fina också men det finns de som inte har det heller. Sånt får hjärnan att spela ut tankar som att man inte är värdig att ha som vän.
I dokumentären pratar jag om att slippa åka ensam till Ullared. Att jag vill åka med någon som verkligen vill åka med just mig och inte bara för att få skjuts dit. Jag kan nu ordna en bussresa med alla fina som erbjudit sig att åka med mig dit. Kvinnor från många olika ställen i Sverige. Det är också så många som vill bli min vän. Som känner sig ensamma och liksom fastnat för mig när de såg mig på TV:n. Jag har försökt svara alla vilket jag inte lyckats med. Hur svarar man någon som räckt ut sin hand till mig? Någon som delat med sig av sitt liv format av avsaknaden av en nära vän? Många liksom mig med en familj runt om sig fylld med kärlek. Till slut kändes det helt övermäktigt för mig och jag blev så ledsen. Jag ville inte vara den som sa nej till någon som har samma känslor av saknad som jag. Ingen ska känna sig ratad av mig, men jag kan inte bli allas vän. Jag har fått kontakt med vänner från förr. Vi har bara låtit livet komma emellan, ingens fel egentligen.
Vilket mod de har som räckte ut sin hand till mig och jag hoppas innerligt att de vågar räcka ut den till någon som fattar den. Vi alla har samma värde och önskan om nära vänner.
Jag tycker du borde ge dokumentären 44 minuter av din tid. Inte för att jag är med utan för den kanske ger dig en tankeställare om vem du är som vän.