Om jag skulle påstå att David Bowie var den viktigaste artisten i mitt liv, så skulle jag ljuga. Jag var för ung när han var som mest banbrytande.
Men för alla mina idoler var han den viktigaste förebilden. Om ni ber mig räkna upp några bra artister som INTE är influerade av David Bowie, så kommer jag inte på någon. Inte en enda.
Om David Bowie inte hade funnits skulle ingen annan musik existera – åtminstone inte den jag lyssnar på.
David Bowie fanns alltid där, i bakgrunden, i utkanten av mitt växande medvetande om stil och smak och popkultur. Det vi upplevde som nytt och spännande i början av 80-talet var bara summan av vad Bowie gjort på 70-talet, det förstod jag så småningom.
Det var inte svårt att leka med tanken att han faktiskt kom från en annan planet, att han var The Starman, att han var The man who fell to earth, och att han kommit till Jorden med ett uppdrag: att vidröra andra artister med sin genialitet, att dela med sig av sin gudomliga förmåga till nyskapande. Det finns vittnesbörd om hur det gick till.
Joakim Berg i Kent beskriver i en av sina sånger hur "Ziggy" kom till honom och gav honom musiken och förmågan att uttrycka sig: "Ziggy han förstod att jag som alltid varit stum behövde ord".
Filmen "Control" (2007) skildrar hur en konsert med David Bowie ger Ian Curtis den avgörande kicken som får honom att starta Joy Division.
Kraftwerk, som själva betraktas som pionjärer, sjöng på "Trans-Europe express" (1978) om att resa "from station to station" och möta Iggy Pop och David Bowie (som då höll till i Berlin).
Trent Reznor i Nine Inch Nails lyssnade på "Low", första albumet i Bowies Berlintrilogi, varje dag när han arbetade med sitt mästerverk "The downward spiral" (1994).
I Tarantinos film "Inglourious basterds" (2009) är Paris ockuperat av nazisterna. Judinnan Shosanna gör sig redo för sitt attentat mot Hitler till tonerna av Bowies "Cat people" – en låt från en annan film och en annan tid.
Vart jag än vände mig fanns Bowie där. Respekten och vördnaden för honom bara växte med åren.
När "Blackstar" kom i fredags bjöd han på ännu ett elegant stilskifte, samtidigt som han röst var sig lik. Rösten, och att han alltid överraskade, var den röda tråden genom hela Bowies karriär. I går, måndag, överraskade han oss alla en sista gång.