När jag började som frilansande journalist fanns det en idé hos mig att jag ville vara en ung tjej som engagerar, berör och väcker känslor.
Nu.
Lite mer än två år senare kan jag nog ändå slå fast vid att jag har lyckats med precis just det.
Vissa saker är, för mig, väldigt komiskt.
I flera kommentarsfält har det alltid funnits, och finns än i dag, äldre kvinnor som ständigt försöker prata ner mig. Att jag är omogen, har för mycket luft, att jag nedvärderar män och att min chef borde sparka mig.
Jag är ledsen att behöva säga det men mina krönikor har aldrig varit för er. Jag skriver varken för män eller för kvinnor som passerat 50. Det kan låta hårt, men jag har alltid riktat mig till kvinnor i min egen ålder.
Det finns mycket annat att läsa om i tidningen och nej, jag kanske inte är något för alla.
Men det vill jag heller inte vara.
Jag hittade en Facebooksida för några månader sedan där en person i ett långt, långt, långt inlägg raljerade om huruvida jag borde få ha kvar mitt jobb eller inte. Personen i fråga avslutade hela inlägget med:
"Nej Malin, män är inte lättkränkta om du tror det."
Trots att hela inlägget andades lättkränkt man.
Väldigt roligt, tyckte jag.
Jag skulle såklart kunna fortsätta den här diskussionen och prata om hur illa det är att unga kvinnor i dag inte kan ta plats utan att få stå ut med en hel del negativa kommentarer. Hur fel det är av oss att sticka ut hakan och göra precis det som män har gjort i åratal.
Jag är fullt medveten om att det jag skriver kan väcka känslor hos vissa, men det finns en väldigt enkel lösning.
Du är inte tvingad till att läsa.
Det var ett tag sedan jag skrev och jag vill ge er, som fortfarande läser, en uppdatering i mitt liv.
Jag är nybliven singel.
Något som alltid förvånar mig när man precis gjort slut är hur alla gamla flammor på något sätt känner det på sig. Det är som att killar är inprogrammerade till att känna av när tjejer precis har kommit ur ett förhållande.
Det är helt otroligt.
Jag har också flyttat och jag har vaknat till liv igen nu när våren har kommit.
Med det lilla sagt.
Så vill jag bara säga tack.
Tack för att ni fortsätter läsa allt jag skriver – trots att det inte riktar sig till er.