En vÀninna berÀttar att hon varje kvÀll innan hon nattar sina barn aldrig glömmer att smörja in hÀnderna. I alla Är samma krÀm, samma doft. Hon har valt en som alltid kommer att finnas pÄ marknaden, sÄ att barnen "nÀr jag inte finns mer kommer att tÀnka 'à h, det doftar mamma' nÀr nÄgon frÀmling med Clarins Jeunesse des Mains passerar dem pÄ stan".
Mjuka, vĂ€ldoftande hĂ€nder som stryker de smĂ„ hjĂ€ssorna vid lĂ€ggdags. Det Ă€r sĂ„ en mamma vill bli ihĂ„gkommen. Ăven jag.
DĂ€rför fĂ„r jag lite panik nĂ€r jag nu lĂ€ser en "En kvinnas frigörelse" av Ădouard Louis och "Den vilda kvinnans dagdrömmerier" av HĂ©lĂšne Cixous. Jag vill inte bli pĂ„mind om hur komplex relationen mellan mamma och barn kan vara. Och att det i stort sett Ă€r oundvikligt att förhĂ„llandet genomgĂ„r sina prövningar. Vad jag Ă€n gör, hur gott mina hĂ€nder Ă€n doftar sĂ„ kommer mina barn att vilja frigöra sig â och dĂ„ kommer den kritiska blicken pĂ„ mig. Och de, i sin tur, kommer att uppfatta min blick pĂ„ dem som hĂ€mmande.
"Den vilda kvinnans dagdrömmerier" börjar med att jaget har skrivkramp. Det Àr julinatt, Äskan kommer och gÄr, och hon beskriver svÄrigheten med att hitta in i historien som att hon "stod inför en vÀgg som jag snyftande fingrade pÄ utan att hitta dörren". Det enda som skulle fÄ krampen att slÀppa Àr hennes mors död.
Som Hanna Nordenhök poÀngterar i bokens efterord, skrev HélÚne Cixous mer om sin mamma efter dennes död. Att det Àr i det nÀrmaste omöjligt att skriva fritt och stort om en förÀlder som fortfarande lever Àr Cixous inte ensam om att uppleva.
Men Ădouard Louis gör det. "En kvinnas frigörelse" Ă€r skriven i du-form och tillĂ€gnad hans mor. Han berĂ€ttar hur hon lyckas slita sig loss frĂ„n den franska landsbygdens fattigdom och miserabla relationer med vĂ„ldsamma mĂ€n till nĂ„got som liknar ett medelklassliv i Paris. Texten Ă€r sĂ„ Ă€rlig att den nĂ€stan Ă€r outhĂ€rdlig: "NĂ€r jag var barn skĂ€mdes vi tillsammans â för vĂ„rt hus, för vĂ„r fattigdom. Nu skĂ€mdes jag för dig, mot dig." Louis gör allt han kan för att bĂ€nda sig in i sin mammas tankar. Han ger sig inte förrĂ€n han pĂ„ djupet har förstĂ„tt hennes livsval och bevekelsegrunder.
Filmen "Lilla mamma", som just nu gĂ„r pĂ„ bio, Ă€r inne pĂ„ samma mammatema: en flicka förlorar sin mormor och mamman blir innesluten i sorg. Flickan gĂ„r ut i skogen för att leka, och dĂ€r möter hon en jĂ€mnĂ„rig flicka, som ser exakt ut som hon sjĂ€lv â det Ă€r hennes egen mamma som barn. I leken, pĂ„ nioĂ„ringens villkor, kan barnet och mamman Ă€ntligen mötas, och förstĂ„ varandra.
En mamma kommer alltid att vara en gÄta. Det Àr frestande att vilja försöka lösa den, inte minst för att förstÄ sig sjÀlv, och för att nÄ försoning i det som gick snett i frigörelseprocessen.
Hur bra litteratur Ădouard Louis bok Ă€n Ă€r föredrar jag nog Ă€ndĂ„ HĂ©lĂšne Cixous brutala instĂ€llning att mamman först mĂ„ste dö innan hon kan skriva om henne. Instinktivt stĂ€nger jag supermammarustningen lite hĂ„rdare vid tanken pĂ„ att mina barn ska försöka ta sig in och se allt det som jag anstrĂ€nger mig för att de ska slippa se, och att höra att de kanske skĂ€mdes för mig.
I vĂ€ntan pĂ„ deras inbrottsförsök gör jag som min vĂ€ninna â planterar ofarliga minnen av mig sjĂ€lv. Lagar samma kycklinggryta varje helg sĂ„ att de nĂ€r de om 50 Ă„r kĂ€nner doften av rosmarin ska förflyttas till det lilla köket med gasspisen, och det Ă€r söndag igen.