Flygvapenmuseet i Linköping får nu återinföra inträde för besökare.
Staten kommer ändå att lägga ungefär en miljard kronor mer på kulturen än vad den gjorde före pandemin, men det är en nedtrappning som kommer att pågå åtminstone fram till 2025. Det handlar förstås om att det pandemistöd som tidigare betalas ut dras in, men också att fritt inträde för vuxna till statliga museer ryker.
Det är en tveksam åtgärd, även om regeringen betonar att det är svåra tider och att det rör sig om en utgift på knappt hundra miljoner kronor om året. Men museerna är viktiga för att ge människor tillgång till kultur.
Den fria entrén infördes 2016 och när Riksrevisionen granskade reformen före pandemins utbrott beskrevs den som en framgång som markant ökat besöken till museerna, samtidigt som ett arbete för att nå nya grupper efterfrågades. I mångt har mycket har de samhällsgrupper som redan tar sig till museerna kunnat göra det oftare och inte minst har vi varit frikostiga mot turister. Samtidigt är det förstås en lyx som privata museer inte kan unna sig, en snedvridning av konkurrensen.
Men det här är också ett skäl för kommunala och regionala muséer att hålla nere sina avgifter eller att själva ha fria entréer. Staten höjer också det generella stödet till kommuner och regioner. Här i Östergötland har exempelvis Stadsmuseet och Konstmuseet (till den egna samlingen) i Norrköping fritt inträde, medan Östergötlands museum har entréavgift. Flygvapenmuseet på Malmslätt är det statliga museum som nu återinför inträde.
Regeringen fortsätter att stötta upp kommunernas bibliotek och kulturskolor med totalt 175 miljoner kronor, men ett område höll kulturminister Parisa Liljestrand (M) tämligen tyst om under sin presskonferens på tisdagsförmiddagen.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) presenterade regeringens kulturbudget under tisdagen.
Regeringen skär ner rejält på folkbildningen, som mister mer än en halv miljard kronor i anslag, vilket motsvarar 3 000 folkhögskoleplatser. Det är de särskilda bidragen som ryker och här är det tydligt att stödpartiet Sverigedemokraterna fått genomslag i förhandlingarna, insatser för att stärka kunskap om mänskliga rättigheter och demokrati, minoritetsspråk och svenska ska på sikt helt tas bort.
Det är klart att den här typen av folkbildningsinsatser kan utvärderas och att syftet med dem förtydligas. Är det så att den här verksamheten på något sätt fjärmat människor från det svenska samhället är det ju en oönskad effekt, men det är svårt att se att indragningen av kurser i demokrati, språkkurser och åtgärder för personer som står långt från arbetsmarknaden verkligen kommer göra dem mer integrerade.
Världskulturmuseet i Göteborg.
SD:s önskan om att Världskulturmuseet i Göteborg (vars konfliktfyllda förflutna är en historia för sig) och ungdomsteatern Unga Klara i Stockholm att stängas helt är inte genomfört ännu, men minskade anslag kan vara en signal om att verksamheter svälts ut. Det finns är ett agg mot den “aktivistiska” profil som båda institutionerna har, men det är svårt att förstå hur Sveriges kulturliv ska kunna gynnas av att försöka avskärma sig från världen eller att inte ha en nationell scen för ungdomsteater.
Ungdomsteatern Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm startades av regissören Suzanne Osten 1975.
Kulturskaparna kommer däremot få mer pengar i form av stipendier, de räknas upp med 40 miljoner kronor nästa år och därefter med 30 miljoner kronor fram till 2025. Det här är väl den mest lovande delen av budgeten, att säkra frihet och konstnärlig kvalitet på sikt.
Någon utgiftspost för det arbete som ska göras för att ta fram en nationell kulturkanon nämns inte i budgeten, endast att det är politikens riktning. Ambitionen att säkerställa att kulturen är en “allemansrätt” är som sagt lovvärd och rätt riktning att gå för att stärka den svenska demokratin. Som jag tidigare skrivit ser jag stora möjligheter i ett sådant arbete ifall en kanon blir grund för pedagogiska verktyg i skolan och eventuella medborgarprov för nya invånare. Bland kanonidéens kritiker märks människor som är väl kulturellt bevandrade, de ser inte att det är en rättvisefråga att ge alla svenskar, oavsett bakgrund, en tillgång och ingång till kulturen för att kunna förstå sig själva och att växa som människor.