”Att vara far är en förpliktelse”, skriver Karl Ove Knausgård i sitt storverk "Min kamp". Litterärt utforskar han papparollen, och det är ovanligt. För som Nanna Olasdotter Hallberg skrev i Expressen i veckan finns det oräkneliga böcker och debatter om moderskap, medan faderskapet befinner sig i ett ”kompakt kulturellt mörker”.
Knausgård är ett undantag, och i hans romansvit finns två viktiga fäder. Den första är hans egen far, som inte klarade av faderskapets förpliktelser utan ”var son hela livet”, som Knausgård formulerar det. Den andra är han själv, som å ena sidan verkar älska att vara pappa, å andra sidan sliter med den moderna mansrollen. Med att sköta blöjbestyren och sitta med barnen på babyrytmiken.
Här fångar han den förändring av papparollen som skett de senaste decennierna. Förr var fadern den tysta beskyddaren av familjen, och hade som främsta uppgift att sätta mat på bordet och laga eventuella läckor i taket. I dag ska han vara den mjuka mannen, som är i kontakt med sina känslor och därför kan ge barnen den typ av värme och kärlek som de förr främst fick av mamman.
Det är en drastisk förändring, och det är kanske inte konstigt att en del män inte hänger med? Det är inte bara Knausgård som känner sig obekväm, jag tänker också på männen i den danska filmen ”En runda till” som experimenterar med alkohol för att få känna sig levande. Även om inte just faderskap står i fokus för filmen så illustrerar det en del mäns upplevelse av att vara känslomässigt avstängda. Av att kraven från arbetet, samhället och kanske även familjen gör dem till de karga och känslostumma män som vår tid gjort upp med.
Det kräver om inte alkohol, så i alla fall ansträngning att bli en modern man. Det har de tre mjuka männen i SVT:s hett omdebatterade ”Tre pappor” tagit fasta på. De bearbetar intensivt ”papparollen” genom att samtala, genomföra diverse ritualer och åka på retreat för att lära sig att bli öppna och mjuka mot världen. Tyvärr visar inte världen dem samma ömhet, utan de har mötts av hån och kritik från både höger och vänster.
Jag tycker de ska ha en eloge för att de försöker – och för att de bidragit till att skapa något så ovanligt som ett samtal om papparollen. Men jag undrar också om inte idén om att faderskap framför allt ska förstås känslomässigt ändå är ett stickspår?
Det finns en kvinnlig misstänksamhet mot mjuka män som vet precis vad de ska säga för att framstå som moderna feminister, men som under ytan är samma gamla mansgrisar. Den är inte helt utan grund. Det är enklare att ändra manér och ordval, än att förändras på djupet. När man ständigt ställer frågan om hur något ”känns” och ”upplevs”, då vänder man ju åter uppmärksamheten mot sig själv. Risken är att det befäster den självupptagenhet som vi ändå har så lätt att fastna i.
Det goda föräldraskapet bygger på den motsatta rörelsen: Att jag vänder mig till någon annan. En av de stora gåvorna med att få barn är att frågan om vad jag behöver och vill får lite mindre plats. Visst kan även detta gå för långt och leda till självutplåning – men detta är inte, om vi ska vara ärliga, den stora risken för de flesta av oss.
Om vi ska tala om vad det är att vara man och pappa i vår tid tror jag inte att det främst är känslospråk vi behöver, utan snarare att vi återvinner ord som karaktär och dygd. Att vara pappa innebär oändliga möjligheter att öva sig i dygder som tålamod, ömhet, närvaro och kärlek. Jag tror det är detta som Knausgård menar med att faderskapet är en förpliktelse. Det handlar inte om att lägga locket på sina egna känslor, utan om att öva sig i att se och prioritera andras behov.
Det här utmanar föreställningen om att manlighet framför allt visar sig i aggressivitet och sexuell aptit. Problemet med de mansidealen är inte att de är för starka och hårda, utan att de förväxlar självupptagenhet med styrka. Verklig styrka har med karaktär att göra. Det är en intressant detalj att det latinska ordet för dygd –"virtus" – har sin rot i "vir", som betyder man. Det är som en extra påminnelse till alla män om att verklig manlighet inte handlar om sex och slagsmål, utan om just karaktär.
Och det gäller naturligtvis inte bara pappan utan allt föräldraskap. Väldigt ofta är svaret på frågan om vad det är att vara bra man samma som när man frågar vad som krävs för att vara en bra människa. För i grund och botten är kardinaldygderna inte könade.
Joel Halldorf är Bestorpare, kyrkohistoriker och skribent