Bildsök ”geni” på google och du får upp en rad bilder på Albert Einstein. Han är så klart geniernas geni. Vad inte alla känner till är att mycket av det som gett honom denna titel forskades fram tillsammans med den serbiska matematikern Mileva Maric, tillika hans första fru. När de fick sitt första barn adopterades det bort, eftersom det störde karriären. När de fick fler barn varav ett led av svår schizofreni gjorde Albert slut och ägnade resten av livet åt att tala förklenande om exfrun och åt att inte träffa sin sjuke son. På den tiden fanns inte LSS, och så var Mileva Marics karriär över.
Historien går igen med många andra genier. Karl Marx fru Jenny var medförfattare till kommunistiska manifestet, och belönades med att maken tog åt sig hela äran och i förbifarten gjorde tjänsteflickan gravid. Picasso var ständigt otrogen. Strindberg beskrev kvinnan som endast ”behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida”.
De stora skandalerna inom kulturvärlden som kommit i takt med att Metoo-revolutionen vällt fram har varit omskakande, och jag har haft svårt att ta in vidden av det tusentals kvinnliga kulturutövare vittnat om.
Tydligt är att det fortfarande finns en rad män som dels ser sig själva som genier, dels ser det som självklart att detta geniskap har rätt att utövas på bekostnad av andra människor, företrädesvis kvinnor.
Och det finns så mycket som är provocerande i de berättelser jag hör och läser om. Att det finns män som anser sin begåvning och status så stark att det ger dem rätten att begå övergrepp på vem som helst som råkar komma i deras väg.
Men också dubbelmoralen i deras syn på kreativitet.
Å ena sidan anser de sig inte bara behöva och ha rätt till frihet från barn, hushåll och andra störande moment, de anser sig också behöva leva ut varenda sexuell (eller våldsam) impuls för att kunna skapa.
Å andra sidan drar de sig inte för att förnedra kvinnliga kollegor i de mest utsatta situationer. Håller fast dem när de precis ska ut på scenen. Viskar något grovt sexistiskt i örat under en kärleksscen.
De anser inte bara att de behöver fritt spelrum oavsett konsekvenser för att kunna prestera, de vill dessutom riva hål på möjligheterna för sina kollegor att göra sitt jobb. Det är vidrigt. Att kvinnor lyckats prestera och skapa konst under dessa förutsättningar är nästan onödigt professionellt.
Och det är inte konstigt att kvinnliga kulturutövare likt Mileva Maric eller Jenny Marx hamnar i historisk skugga när de fäktas i sån motvind.
Men det fina med Metoo är att vi inte kommer att få färre genier, utan fler i och med att kvinnor (och normala män) tillåts utöva sin konst utan rädsla för överfall. Genierna kommer bara att tvingas utöva sina jobb som vilka yrkesmänniskor som helst – utan att daddas som översexuella bäbisar. Den som inte tycker att det är på tiden finns nog knappt.
Erik Wallsten är frilansskribent och skriver återkommande på kultursidan.