När min morfar begravdes talade prästen om husen som morfar byggt – men också om memoarerna som morfar knåpat ihop på sin ålders höst. Var det kanske författare han egentligen hade velat bli? Prästen drog dock inga paralleller mellan att bygga och skriva, vilket jag kan tycka att han kanske borde ha gjort. Det hade varit snyggt.
Klas Östergren, som vet en hel del om båda sysslorna, menar att likheterna är förvånansvärt många. "Det är fruktansvärt viktigt när man bygger ett hus att man håller fast vid den föreställning, den vision som man hade från början. Man måste ha helheten klar för sig hela tiden, vidmakthålla den in i minsta detalj", säger han i den läsvärda intervjuboken "Klas Östergren om Henry Morgan". Samma sak, menar Östergren, gäller när man skriver en roman.
I en roman är ett hus eller ett husbygge inte sällan en metafor för något annat – ofta för romanen som sådan. Ett färskt exempel är Peter Fröberg Idlings rysare "Nidamörkur". Simon är i färd med att bygga en stuga på Gotland. Tomten visar sig dock ligga på en gammal hednisk offerplats. Simon försvinner och romanen börjar med att flickvännen Jenny åker till Gotland för att leta rätt på honom: "Och där står huset. Det som hon bara sett som ritning. Helheten som han inte ville visa henne förrän det var klart." Högst symboliskt är att Jenny i bokens första kapitel träder in i huset liksom läsaren träder in i romanen. "Nidamörkur" fullkomligen dräller av liknelser och kopplingar mellan husbygget och romanen.
Ett annat exempel är Kjell Westös roman "Tritonus". Romanen delar namn med det skrytbygge som huvudpersonen Thomas Brander bygger i den finska skärgården. Huset passar inte in i skärgårdsidyllen och det gör heller inte Brander.
Själva urexemplet är dock inte ett hus. I novellen "Trädgården med gångar som förgrenar sig" (1941) skriver argentinaren Jorge Luis Borges om den sedan länge döde Ts'ui Pên som hade två mål i sitt liv: 1) att skriva en lång och komplicerad roman samt 2) att bygga en lika komplicerad labyrint. Romanen hann han aldrig avsluta och labyrinten har man aldrig hittat. Men i Borges novell inser en släkting till Ts'ui Pên att den oavslutade romanen och labyrinten är en och densamma.
Vi har också ordet "romanbygge". Jag kan inte hitta någon klar definition av ordet, men vet att det ofta förekommer i recensioner av romaner som är mer omfångsrika och intrigspäckade än genomsnittet, och att ordet nästan alltid föregås av positiva adjektiv i stil med "imponerande" och "ambitiöst". Ett romanbygge, får jag anta, är detsamma som en välkonstruerad, noga uttänkt och planenligt genomförd roman av rang. Jag vill här tillägga att en bra roman också bör ha inslag av det oavsiktliga, det som inte fanns med på ritningen, utan som uppstod under arbetets gång.
Likheterna mellan att bygga och skriva är onekligen många, men den största är nog ändå den som Klas Östergren sätter fingret på: "Om man aldrig har förmågan att fokusera stenhårt på en enda sak så kan man aldrig skriva en roman, eller bygga ett hus." Trots alla likheter finns det dock inget som säger att en författare per automatik är en bra snickare, eller att en snickare skulle vara en bra författare. Min morfar var murare och snickare och byggde tvivelsutan dugliga hus – men hans memoarer är fullständigt oläsliga. Jag är dock inte en sämre läsare än att jag kan se hans vision.
