Det första jag gör när jag vaknar, det sista jag gör innan jag somnar. En tredjedel av svenskarna använder telefonen för mycket. För en föräldraledig är det lätt att spåra ur totalt.
Första tecknet på att du har ett beroende: du reagerar med ilska när någon tar upp det. Det här vet min pojkvän allt om. Likt en hund som någon tar ifrån ett ben reagerar jag när han tar telefonen ifrån mig. Ögonen blir till smala streck, jag skäller och ylar. Jag känner det inombords, att jag reagerar orimligt. Problemet med telefoner är ju att de är lika mycket är ett verktyg som tidsfördriv. Där samsas kamera, bank och gps med vännerna och musiken.
Bevisen som pekar mot att jag är en extremmobilknarkare är flera. Det trovärdigaste heter Moment. Det är en app som mäter skärmtid. Den använder jag ironiskt nog alldeles för lite, eftersom det är jobbigt att se sanningen i vitögat. Ibland är jag där och då får jag en klump i magen. Den berättar att det finns dagar då jag sitter med telefonen i handen timmar nog att täcka en hel arbetsdag. Men oftast använder jag telefonen runt 3-4 timmar.
Jag är alltså föräldraledig från mitt vanliga jobb, men tycks ha börjat jobba för min telefon? Techvärlden har fått som den velat med mig. Appar och sociala medier utvecklas med järnkoll på mänsklig psykologi. Vetskapen om att människans hjärna går igång på belöningar. Därför blir notifieringarna allt fler och algoritmerna smartare.
Utanför mitt fönster ser jag människor i rörelse. De är ute med hunden, har en matkasse i handen, en barnvagn. Många med telefonen i handen. De släpper fötterna efter sig, de är omedvetna om sin omgivning. Inte helt olikt zombies. Jag ser mig själv utifrån och ryser. Smartphoneanvändandet är så utbrett att ingen tittar snett på dig när du tar upp din telefon och tar dig en kik eller två. Eller när du spenderar en hel kväll själv med att surfa runt på den.
Säger du åt dina vänner eller familj när de tittar på telefonen istället för på dig? En kompis till mig funderar på att hugga sin mobiltelefon i bitar och istället installera en fast telefon. Jag tycker det låter jättefint. Frågan är om det är genomförbart? Vi träffades senast förra veckan och då frågade jag hur det gick med hans telefonplaner. Han svarade surt att han insett att det inte skulle gå för att alla andra helst vill kommunicera via sms och sociala medier.
”They tried to make me go to rehab but I said no no no” som den nu avlidna Amy Winehouse en gång sjöng. Nu tror inte jag att jag kommer dö av mitt mobilberoende, men tänk hur många timmar jag skulle vinna. Om jag gav upp den skulle jag lösgöra mellan 20 och 40 timmar i veckan. Jag skulle hinna läsa den där boken, skriva den där boken, träna. Det finns ingenting jag inte skulle hinna. Så varför gör jag det bara inte?
skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka