1998 spelade Therese Grankvist i Drömhus in en cover på Freestyles "Vill ha dig". Den snurrade flitigt på dansgolven under försommaren och på det kortet hade jag satsat allt.
Det var inte mycket som låg för mig när jag gick ut gymnasiet. Jag uppbar varken framtidsutsikter eller ambitioner att visa upp för omvärlden. Men jag hade min mössa och "Vill ha dig" med Drömhus.
Man kan argumentera för att alla andra också hade "Vill ha dig" med Drömhus i början av juni 1998, när min årskull var färdigbakad. Singeln toppade Trackslistan och hördes överallt. Men jag hade den lite mer.
I källaren i mitt barndomshem fanns en gammal spegelvägg och framför den hade jag i flera veckor tränat på en förförisk dans.
I ärlighetens namn var det inte så mycket en dans som några huvudknyck och sensuellt höjda ögonbryn, men i kombination med textraderna "Vill ha dig i mörkret hos mig, tiden den stannar när vi rör vid varann" skulle mina intränade rörelser vara som ett afrodisiakum för alla som mötte min blick. Mot slutet av frasen drog jag tummen och pekfingret längs med studentmössans skärm för att försegla affären.
Att en människa som hade lyckats ta sig hela vägen genom gymnasieskolan kan lida av sådana fruktansvärda vanföreställningar att han inbillar sig att någon skulle kunna gå igång på huvudknyck-dans kan låta osannolikt. Men det finns flera faktorer som man måste ta hänsyn till.
- Till att börja med är det diskutabelt om jag verkligen hade tagit mig igenom gymnasiet. Mina studieresultat visade något annat. Men vem som helst får köpa studentmössa och slå runt på krogen med sina gamla klasskamrater, oavsett betyg. Så det gjorde jag. Utan någon egentlig anledning att fira.
- Min klass hade bestämt att vi alla skulle köpa svarta mössor. Min svarta studentmössa fick mig att se ut som en sexig polis, tyckte jag. Det spelade en ganska stor roll i min bild av att min erotiska koreografi skulle bli framgångsrik.
- Vi var en liten skola i kommunens utkant. Det här skulle vara min chans att träffa varenda jämnårig inom anständigt pendlingsavstånd, varav de allra flesta inte hade någon som helst förhandsinformation om mig och mina många brister.
- Refrängen i "Vill ha dig" med Drömhus upprepas tio gånger innan sången är slut. Jag skulle hinna beta av stora delar av dansgolvet varje gång låten spelades.
- Jag hade tränat jätte-jättemycket.
Studentkvällen på Brasseri Storan på Stora torget i Linköping har varit fullbokad sedan år tillbaka, berättar Klara Grundström. För tre decennier sedan räckte det med en studentmössa för att komma in på festen.
När tiden var inne tog jag, tillsammans med mina klasskamrater, bussen mot festligheterna. Vid den här tiden var krogarna inte fullbokade år i förväg, som idag. Studenterna var en så köpstark grupp att inträdet till det hetaste utestället var gratis mot uppvisande av studentmössa. Det hade jag tagit med i beräkningen och köpt smuggelsprit för lejonparten av mitt allra sista studiebidrag, så att jag redan på vägen dit kunde börja dricka mig tillräckligt modig för att sätta min plan i verket.
1997, ett år innan jag tog studenten, sänktes studiebidraget från 750 till 640 kronor. Att på lokal dricka sig tillräckligt full för att våga dansa med så låg inkomst var inte att tänka på. Det var dessutom min sista utbetalning som skulle räcka livet ut, eller tills någon gav mig en anställning. Att handla på Systembolaget hade jag inte åldern inne för, så det fick bli smuggelsprit. Nöden hade ingen lag.
Bussresan var inte lång nog. När vi kom fram fick jag sätta mig på en bänk för att få i mig mina medhavda rusdrycker medan resten av klassen styrde stegen mot kvällens hålligång.
Jag drack så fort strupen lät mig. När flaskorna var tömda gjorde jag en sista repetition i ett skyltfönster. Knyck, knyck, ögonbryn, knyck, ögonbryn, knyck, drag över skärmen.
Allt satt perfekt.
"Snygg", sa en röst bakom mig.
Jag stelnade till. Nog för att min koreografi var beundransvärd, men den här rösten lät inte alls förförd. Snarare hotfull.
"Får jag prova?"
Det var inte min sexiga manöver han pratade om. Det var min mössa. Han ville åt min gratisbiljett in på krogen.
Jag vägrade lite tafatt, men med ett fast grepp om min hals gjorde han klart att det inte var ett alternativ. Jag blev rånad på min mössa och mitt amorösa dansnummer i ett och samma övergrepp.
Här syns den svarta mössan för sista gången dokumenterad hos sin mer eller mindre rättmätiga ägare. Jag hade betalat för, men kanske inte gjort mig förtjänt av den.
Pengarna jag hade kvar räckte antingen till inträde eller buss hem. Jag fattade ett okarakteristiskt förnuftigt beslut och gick till stationen.
Så tidigt på kvällen var det bara jag som åkte i riktning bort från festen som pågick i centrum. Jag satte mig längst bak och lät mig sövas av bussens gungningar och den fortfarande tilltagande berusningen. I ett töcken dansade jag in i vuxenvärldens krav, måsten och oändliga nya chanser att misslyckas.
Knyck, knyck, ögonbryn, knyck, ögonbryn, knyck, drag över en mösslös panna.
Jag lättar, jag flyger, jag svävar fram.
Låt det aldrig ta slut.
Solen hade inte hunnit gå ner ordentligt och bussen hem var tom, på alla utom mig och mitt mösslösa huvud.