Jodå, jag har rätt länge varit i den perioden i livet då man – om man är man – rakar öronen, ber frisörskan ta en tur med sekatören över ögonbrynen efter att hon har knipsat lite i de döende vita stråna på huvudet, och man hamnar i en kris om man tappar något på marken som man bör plocka upp.
Det tar nämligen en stund att komma ner, det är inte garanterat att man kommer upp igen, och gjorde man det så är man yr och kroppens alla kärvande gångjärn har protesterat. Den fysikaliska lagen att en kropp eftersträvar att återgå i vila är numera påtaglig.
Förskräckligt egentligen – men mer eller mindre naturligt. Man får acceptera det.
Och ja, ja, det är så tröttsamt att beskriva och raljera över åldrandet. Lika tjatigt som allt det där andra man påpekar som är självklart och förutsägbart: att alla hänger med huvudena över sina telefoner i stället för att mindfulnessa över ljuset och molnens flykt och att det också är förskräckligt. Egentligen.
Men det jag ska komma fram till nu efter en 947 tecken lång ouvertyr (med blanksteg) är en kul inbjudan jag fått från PRO (jomenvisst). Man bjuder in till en spännande inspirationskväll, en konsert. I Askersund. PRO vill informera. Visst. Sådan åldersanknuten post kommer numera, utburen av en av de cirka sexton aktörer som distribuerar försändelser till mig, varav nästan allt kommer fram. Men bara nästan. Man får acceptera det också, alla skyller på varandra om man klagar, så det är lönlöst.
Nå.
Hur avslutas kvällen i det fagra Askersund? Jo, med en konsert med Pugh Rogefeldt. Och om du är i min ålder så vet du vem det är. Rockmannen. Han som för 50 år sedan var en pionjär i och med att han skrev och sjöng rätt egensinnig rock på svenska. En då lite vildögd ung man från Västerås med udda idéer.
På bilden som bifogas av PRO ser han ännu coolare ut i dag. Stickad mössa, skinnpaj, sandaler, härjat ansikte, snygg gitarr. Poserar i en källare med en rostig cykel som sällskap. Coolt.
Pugh, 71, turnerar med PRO alltså. Han och hans trio bjuder, enligt utskicket, på oförglömliga hits, som ”Små lätta moln”, ”Här kommer natten”. Och den aningen pedofildoftande ”Dinga Linga Lena”.
Okej.
Även rockfarbröder blir gamla. Kanske särskilt rockfarbröder, om dom överlever sitt sex, drugs and rock’n’roll-leverne.
Det var väl det jag trodde. När jag var ung var pensionärsliv naturligt förknippat med gräddtårta, kaffe i blommiga koppar med gräddsnipa bredvid, dragspel, allsång (Inte som på Skansen i tv, utan ”En gång jag seglar i hamn” på blodigt allvar. ”Gamle Svarten” också.), korsstygnsbroderi och blommiga klänningar.
Ja, det var ju den generationens ungdomskultur, i viss mån i alla fall.
Nu är vi där, Pugh och jag. Vi är pensionärer. Sjunger snart på refrängen. ”Här kommer natten” kanske?
Men jag har inte tid att åka till Askersund. Eftersom jag har så mycket jobb nu sedan jag slutade jobba.
skriver krönika på Kulturen var fjärde vecka