I en kulturkrönika är det svårt att undvika ämnet – och ännu svårare att inte göra det. För vad ska man säga.
Det ser helt klart ut som om hela kulturvärlden befinner sig i inledningen till ett slags revolution där manshuvuden förtjänt redan rullar. Uppropet i Svenska Dagbladet av 456 skådespelare (nu uppe i 704), som sedan har vuxit till en rörelse med det tyvärr lika fyndiga som sorgliga namnet ”Tystnad tagning” tror – och hoppas jag – är början till något ännu större som leder till en ny tid.
Inget mindre.
Det hoppas jag även för många mäns skull. Män som inte vill vara en del i en uråldrig ta-för-sig-kultur; en makt- och översittarstruktur som man bara på grund av könstillhörighet tvingats in i av dessa myriader obegripligt svinaktiga män, trots att man i praktiken aldrig har varit en del av den.
Det blir spännande på många sätt. Inom en mycket nära framtid kommer det inte att räcka att vara en genial kulturman. Är man inte dessutom en anständig människa i alla lägen är man utanför.
Det kan komma att förändra all kultur, även internationellt.
Och medan jag skriver detta ser jag ännu ett upprop: 653 kvinnliga sångare i opera- och konsertmiljö vittnar om grova trakasserier under rubriken ”Vi sjunger ut”. Och aningen senare: 4000 juristkvinnor har startat uppropet ”Med vilken rätt”.
En ny tid, som sagt.
Under dessa dagar av #Me too-rapporter och kvinnor i rampljuset har jag råkat återvända till den som nog ändå är min absoluta favoritförfattare, Annie Proulx, 82 år. Synnerligen tuff kvinna, som det verkar, och en helt otrolig författare. Mest känd för den korta novellen ”Brokeback Mountain”, i samlingen ”Close Range – Wyoming Stories”, på svenska ”Berättelser från vidderna”. Novellen blev en bra film, men Proulx är inte nöjd med den. Den blev för sentimental och romantisk, novellen handlar om brutal homofobi och det fattade inte regissören, menar Proulx.
Den självbiografiska essän ”Bird Cloud”, inte översatt, återvänder jag till då och då. Och i brevlådan fick jag tegelstenen ”Barkskins”, som är hennes senaste, kanske sista. 721 sidor i pocketformat.
Som jag längtar efter att läsa den, på svenska. Men det får jag inte. Den kommer inte att översättas. Proulx lysande översättare Lena Fries-Gedin har gjort en förfrågan hos Forum, det svenska förlag som gett ut Proulx, men de har inget intresse av att ge ut fler böcker av denna storartade författare.
Så vad har detta med de senaste veckornas kvinnoupprop att göra?
Tja, säg det. Kanske bara att jag tycker mig se att det ges ut tonvis med underhållningsvåld, översatt och författat av både män och kvinnor. Medan en på allvar riktigt hård skribent som Annie Proulx, vars berättelser visar det osminkade, manliga USA, inte anses ha några läsare i Sverige.