Jag var på en socialdans. Det är någon kombination av att dansa och vara lite social, eller vara social och dansa lite – beroende på vem du frågar. För mig är den självklart det första. På socialdansen bjuder man upp varandra. Sist jag var på en sådan blev jag nästan aldrig uppbjuden och jag fick flera nej när jag bjöd upp andra.
Jag har älskat att dansa sedan jag var liten. Jag har ett afrikanskt-österländskt blod som på något sätt sprider sig till höfterna. Att röra sig i takt med musiken har aldrig varit ett bekymmer. Stereotypt kanske, men om jag ska generalisera så ser jag en koppling mellan etniskt ursprung och förmågan att röra sig rytmiskt. Det sitter inte i blodet eller i hudfärgen. Det handlar om kulturen. I min kultur knyter kvinnor sina sjalar runt småtjejernas midjor och uppmanar dem att dansa vore sig på barnkalas eller bröllop. Det är den enda kontexten där jag är positiv till att sätta sjalar på flickors kroppar.
Där jag kommer ifrån dansar i princip alla tjejer, och killar för den delen. Men jag kommer från ett könsseparatistiskt samhälle. Kvinnor dansar för sig och män för sig, med få undantag, exempelvis vid uppvisning av traditionelldans. Detta gäller alltså Libyen, där jag är född och uppvuxen.
I ett samhälle där kön inte blandas är pardans inget alternativ. Jag visste att det fanns salsa, tango och andra stora danser, hörde lite av mina föräldrar, samt såg lite på tv. Och det var allt. Jag hade aldrig par-dansat med en man förrän jag var i tjugoårsåldern och då var det med min bror. Det var när jag tvingade honom på en salsakurs för att han skulle föra mig så jag inte behövde komma i närkontakt med främmande män.
När jag introducerades till dansvärlden var det svårt att inte fastna. Min bror följde aldrig med någon mer gång och jag behövde fortsätta resan själv. Resan som resulterade i att jag nu kan dansa ett par pardanser och ibland håller i prova-på lektioner för blivande dansare. Men det är inte det som är det viktiga. Essensen är hur befriande dans är.
Ett. Från att vara en tjej som täckte sig och inte ens skakade hand med män till att dansa så nära att man ser ut som en siamesisk tvilling.
Två. I ett land som Sverige, där att prata med främlingar är lika svårt som att avstå från att titta på nästa avsnitt av favorit Netflix-serie, kan dans hjälpa att prata med svenskar, eller med folk i allmänhet. Dans kan vara ett piller mot socialfobi.
Tre. Pardans kan lära en att ta nej som ett svar. Bara för att man vågar stå upp, ta ett par steg i någons riktning, öppnar munnen och säger ”Kan jag få lov?” Betyder det inte att personen i frågan är skyldig ett ”Ja, tack!”. Det gäller att inte ta det personligt. På mina första socialdanser väntade jag oftast på att förarna skulle bjuda upp mig, men nu gör jag det istället. Säger någon nej behöver det inte bero på att jag luktar illa eller dansar uselt. Den personen vill inte dansa. Punkt slut. Man visar förståelse och går vidare till nästa.
Tillbaka till den ”trista” socialdanskvällen. Den var inte alls trist. Jag blev inte bjuden för att andra är rädda att dansa med bättre dansare. Jag fick nej för att jag utmanar danspartnern, improviserar och initierar turer – något som många män inte uppskattar. Det kanske inte var så, men det räcker med att jag intalar mig att det var fallet.
Ut på dansgolvet. Ett nej är ett steg närmare till ett ja.